Language
Persons
Origin
1964-11-26
Physical description
Format: Non digital
Contents
Vi som sysslar med prakt1sk-pedagog1ska frågor riskerar lätt att ensidigt
koncentrera oss pä kunskaps- och färdighetsförmedling i begränsad mening.
Som lärare informerar vi, prövar kunskaper och betygsätter. Som forskare
studerar vi, hur vi kan effektivisera kunskapsförmedling och färdighetsträning,
liksom hur vi kan göra prov och betygsättning tillförlitligare. Detta är utan
tvivel betydelsefulla uppgifter, fulla av fascinerande problem. Men någon gäng
kanske vi stannar upp och frågar oss själva, om vi inte försummar vissa ännu
viktigare uppgifter -- i en värld, som pä en gäng är fylld av intolerans och
konflikter och samtidigt med sådan intensitet häller pä att lagra förintelsevapen.
Aldrig förr I mänsklighetens historia, har det sagts, har sä fä haft
tillfälle att förstöra sä många och sä mycket pä sä kort tid, Vi bor pä en
planet, som börjar likna en slarvigt övervakad krutfabrik, men vi föredrar att
inte tänka pä vad som skulle kunna hända, om någon skulle vilja leka med
tändstickor i den, och v1 gör oss därför inte mycken möda att vidta andra
åtgärder än att fortsätta anhopningen av krutdurkar.
Men vad kan beteendeforskaren eller den praktiskt verksamme pedagogen göra
ät världens paradoxala vanvett? Sannolikt inte mycket. Med säkerhet ingenting
alls, om han aldrig ägnar saken en tanke utan likt strutsen sticker huvudet i
sanden. Kanske ändå något - om beteendeforskare och pedagoger pä olika häll
i världen verkligen koncentrerade sig pä intoleransens och konfliktens dynamik
och därpå byggda konfliktpreventiva åtgärder. Att världens lärare härvid skulle
kunna spela en viss roll förefaller högst sannolikt.
Bland de många fenomen, som torde vara relevanta i detta sammanhang, vill
jag här några ögonblick stanna inför ett: den stereotypiserade intoleransens
speciella problem, som ju f. ö. är av betydelse inte bara pä det internationella
planet utan naturligtvis också pä många andra samlevnadsomräden.
Vi är alla medvetna om hur vanliga godtyckligt tillyxade generaliseringar av
enskilda nationaliteters eller rasers särdrag är, Dessa förenklingar av en brokig
verklighet vore inte i och för sig sä farliga, om de inte följdes av lika ensidiga
värderingar. Den ena nationens egenskaper uppvärderas och idealiseras lika
mycket som den andras särdrag nedvärderas. Lika viktigt som det är för en
enskild människa, att hon inte har vanföreställningar om de personer hon har
att göra med, lika viktigt torde det vara för en nation, att dess upplevande av
en annan nation står i god kontakt med verkligheten. Upplever man motparten
som fientligt sinnad utan grundad anledning, sä är det t. ex. möjligt, att man -
likaså utan grundad anledning - rustar sig till tänderna och !äter sina tankar
snudda vid frågan om s. k. preventivkrig ...
Ur psykologisk synpunkt är de negativa nationsstereotypierna knappast något
särfenomen utan ligger pä samma linje som en rad andra stereotypibildningar
med negativt förtecken.
Låt mig ta ett konkret exempel av något annat slag. En kanadensisk forskare
sände i experimentellt syfte brev till 100 hotell och beställde rum. Till varje
hotell sändes två brev. Båda breven bad om rum samma dag och postades vid
exakt samma tillfälle, Det ena brevet lät han underteckna Mr. Greenberg och
det andra Mr. Lockwood. Av de inkomna svaren framgick, att 93% av hotellen
hade rum för Mr. Lockwood, medan endast 36% hade plats över för Mr.
Greenberg, Eftersom ingen av hotellägarna viste något om de båda rumssökandena
- de existerade JU i själva verket icke - måste svaren innebära ett
stereotypiserat undvikande av den personkategori, som Mr, Greenberg med
ledning av namnet antogs tlllhöra, nämligen judarnas.
Som allmän beteckning för dessa fenomen kan vi använda termen stereotypisel'Od
ave,·sion mot pe,·sonplural, Med stereotypiserad menar vi en
övergeneraliserad och odifferentierad inställning, en aversion som icke är
tillräcldigt motiverad av egenskaper hos det enskllda objekt den riktar sig mot.
Med personplural avser vi en kategori av personer med något gemensamt
kännetecken: t. ex. religion, ras, yrkesgrupp, kön eller nation.
Forskningen kring ett fenomen av denna icke önskvärda typ kan ofta
koncentreras kring tre kärnfrågor. För det första: I vilka former finner vi
fenomenet? För det andra: Hur uppkommer det, och vilka faktorer främjar dess
förekomst? Och för det tredje: Vilka mått och steg kan rekommenderas för att
komma tIII rätta med det?
Den första frågan skall vi inte fördjupa oss alltför mycket 1. Den stereotypiserade
aversionen förekommer tydligen på mycket skiftande intensitetsnivåer:
verbal rejektion, diskrimination och fysisk attack,
Mildast är g1vetv1s den verbala 1·ejektionen. Skämtsamt, jargongmässigt möter vi
den dagligen, då vi skryter med de kategorier vi känner oss lojala med och
fäller generaliserande förkastelsedomar över de grupper vi inte tillhör. Vi
fäller nedvärderande omdömen om personkategorier, som konkurrerar med oss
på arbetsmarknaden; vi tilltror gärna politiska motståndare allehanda
moraliska lyten; vi uttalar oss tvärsäkert om var på den utrikespolitiska arenan
som bovarna finns etc. Som regel är väl detta tanklös Jargong utan större
betydelse. Men hos vissa av våra medmänniskor spårar vi nog ibland en fanatisk
hätskhet, som kan verka skrämmande, eller en så konsekvent nedvärdering av
andra intressesfärer än de egna, att den gör ett löjligt intryck, Ett avsnitt från
H.G. Wells A Modern Utopia, som beskriver en engelsk botanist, kan vara en
nöjsam illustration:
"Han hade" - heter det 1 fri översättning - "en stark positiv kå'nsla för alla
botaniste,·, ja t. o, m. biologer, gentemot alla fysike1' och liknande representanter
för de exaktare vetenskaperna, vilka han samtliga betraktade som
tråkiga, mekaniska, otrevliga; å andra sidan hade han en stark positiv klinsla
för alla, som /ignar sig åt naturvetenskaperna, gentemot psykologer, sociologer,
filosofer och litteratörer, vilka han vid denna jämförelse betraktade som vilda,
dåraktiga och omoraliska; men han hade en stark positiv känsla för alla bildade
i j/imflJrelse med arbetare, vilka han i detta sammanhang betraktade som
bedrligliga, ljugande, dagdrivande, berusade, tjuvaktiga och smutsiga; men
givetvis var dessa tillsammans med de övriga, i egenskap av "engelsmå'n",
överlägsna alla andra sorter av europeer".
Ju mer intensiv den verbala reJektionen är, desto större är möjligheten, att den
också skall följas av diskrimination, dä vi icke ger folk likvärdig behandling, dä
vi utesluter dem frän värt grannskap, våra skolor, vissa yrken osv. En brottsling
eller en sinnessjuk utesluter vi också I vissa sammanhang, men som regel pä
individuella grunder. Vad jag här avser är den stereotypa diskriminationen, som
bygger pä det faktum, att individen tillhör ett visst personplural.
Fysislrn attacker representerar den högsta intens1 tetsgraden. Väldshandlingar
kommer emellertid sällan oförberett, diskriminationen rnte heller. Omkring
sjuttio är av politisk antisemitism av verbal karaktär föregick de diskriminerande
Nurnberglagarna - under Bismarcktiden relativt mild, under Hitlertiden
hysteriskt upprörd. Och efter lagarna följde ett våldsamt attackprogram med
gasugnarna i Auschwitz som höjdpunkt.
Sä över till vär andra fråga: Hur skall uppkomsten och bibehållandet av de
stereotypa aversionerna förstås? Hur skall denna speciella form av intolerans
kunna fogas in i större psykologiskt och socialt sammanhang? Vi har tre
huvudled i värt problemfält: aversions-subjektet, den person frän vilken
aversionen utgår; aversions-objektet, den person eller de personer aversionen är
riktad emot; och slutligen det situationella fältet, innefattande bäde den
historiska och sociokulturella bakgrundssituationen och den specifika närsituationen.
Jag skall i största korthet säga nägot om vart och ett av dessa tre
med varandra nära sammanhängande led.
Lät mig börja med det situationella få'lteti Att historiska och samhällsekonomiska
förhållanden ofta är viktiga bidragande faktorer, är uppenbart.
Marxisterna har sin teori otvetydigt klar: Rasfördom å'r en social attityd,
proklamerad av en exploaterande klass för att stigmatisera en viss grupp som
underlägsen, så att utnyttjandet av gruppen själv eller dess resurser kan
rättfå'rdigas. Teorin passar bra in pä en del gamla resonemang kring
kolonialfolken. Dessa behövde den vite mannens övervakning och skydd, hette
det; det var den vite mannens börda, som han ädelt axlade - allt under det han
gjorde sig goda · förtjänster. Som universalteori är exploater ingsteorin
emellertid otillräcklig. Det finns mänga former av stereotypiserad intolerans,
som är helt orelaterade till ekonomiska spekulat10ner.
Mycket viktigt att konstatera är naturligtvis, att aversionen ofta överföres både
direkt och indirekt genom närsituationens uppfostran och undervisning.
Amerikanska socialpsykologer har t ex i undersökningar kunnat påvisa, hur
hårdhänt och direkt barn i vissa distrikt läres att undvika och nedvärdera
negrer. Vad läraren säger och gör, och vad skolans läro- och läseböcker
innehåller, kan f. ö. ofta - utan att detta varit någons syfte - successivt bygga
upp stereotypa föreställningar om krakteristika hos främmande regioners
utövare, andra folkslag, speciella yrkesgrupper eller olika kön. Eftersom vi är
sä vana vid fördomsmönstren i vår egen kulturkrets, märker vi inte alltid de
lätta snedvridningarna, även om vi bemödar oss om att rensa ut de grova. Men
om vi läser böcker i orienteringsämnen frän vitt skilda kulturer sida vid sida,
och om vi studerar, hur t. ex. religiösa företeelser eller historiska skeenden
beskrives, blir vi varse diskrepanserna. Dä blir vi också lättare medvetna om att
objektiviteten inte alltid är lättfångad.
Det kan självfallet vara viktigt att klargöra, i vad män en viss typ av aversion
är baserad pä faktiska förhållanden, d.v.s. om aversionsobjekten verkligen har
sådana karakteristika, som gör aversionen motiverad. Det finns givetvis en
realistisk eller halvrealistisk aversion (t. ex. den som arbetsgivare visar mot
vissa kategorier f. d. brottslingar, där det finns en statistisk påvisbar
sannolikhet för återfall). Att här gå in på de omfattande undersökningar, som
gjorts rörande t. ex. olika nationaliteters och rasers psykologiska status, är inte
möjligt. Det kan räcka med att påpeka, att de flesta undersökningar visat, att
flertalet allmänt omfattade föreställningar om natwns- och rasegenskaper är
helt oriktiga. Hur kan då stereotypier leva kvar, trots att de vid närmare
undersökning visar sig bygga på falska förutsättningar? De flesta personkategorier
är för det första högst heterogena, och den upplevelsehypotes, som
förmedlats genom traditwn eller på annat sätt, tycker man sig I vissa fall få
bekräftad. De fall, som inte stämmer, minns man däremot inte så noga.
Förväntan styr nämligen i hög grad våra upplevelser, och det som inte passar in
i den meningsfulla gestalt, som vår förväntan vill skapa, förbises lätt. En annan
orsak är, att aversionen som regel leder till minskad kontakt med aversionsobJektet,
vilket i sin tur inskränker möjligheterna till felkorrektion. I den
internat1onella politiken ser v1 gång på gång exempel på hur detta förhållande
kan leda till en farlig djävulscirkel: ömsesidig aversion leder till avbrutna
kontakter, och därigenom uppstår ökade missförstånd, som leder till ytterligare
ökad aversion osv.
Tydligt är att varken analyser av det situationella fältet eller av aversionsobjektet
är tillräckliga, för att v1 helt skall kunna förstå de stereotypa
aversionerna. Det krävs också en granskning av aversionssubjektet. Med andra
ord: Vilken roll kan den stereotypa intoleransen spela i den enskilde individens
personliga dynamik? Den rollen kan uppenbarligen vara av mycket olika
karaktär för skilda individer. Det kan t ex vara lämpligt ,att skilja mellan de
fall, där vi har att göra med ren konformitet mot en inom gruppen eller
samhället härskande norm, och sådana fall, där aversionsbeteendet har stark
funktionell betydelse för individen.
Gruppen av 1-wnfor·mister är troligen stor men knappast enhetlig. Bl. a. varierar
konformitetens medvetandegrad. Slappa konformister reflekterar inte så
mycket över förhållandena ifråga (alla säger, att det förhåller sig så - då är
det väl så). Andra är mer medvetet beräknande. Utan att hålla med om vissa
aversionsmönster blir man kanske icke accepterad i sin firma, i sin klubb, i sitt
gäng. En person anställer t. ex. inte negrer, om han tror, att konkurrenter eller
kunder skulle tala illa härom. Varför skulle jag vara den förste? - frågar han
sig.
Men låt oss också stanna inför den andra kategorin, där den stereotypiserade
intoleransen i och för sig är direkt funktionellt relevant! Kunskaper om den har
vi bl. a. fått genom systematiska jämförelser mellan individer med många och
starka stereotypa avers10ner å ena sidan och individer med få eller inga sådana
aversioner å den andra.
Det visar sig i dessa studier, att förekomsten respektive frånvaron av detta slag
av aversioner inte är ett fristående drag i personligheten utan står i god
samklang med ett helt syndrom av karakteristika. En person med många
stereotypa aversioner är oftast allmänt misstänksam och ger uttryck för en
djungel-filosofi, sammansatt av aggressiv tuffhet och pessimistisk misstro mot
andra. Han är vanligen allmänt etnocentrisk, dvs ger många uttryck för
övervärdering av de egna grupperna och den egna nat10nen. Religiöst är han
gärna doktrinär. Allmänpsykiskt visar han många prov på mental inflexibilitet,
svårighet till omställning, motvilja mot det som är komplicerat och mångtydigt.
Han vill ha världen enkel och välarrangerad och följa okomplicerade och
dogmatiskt omfattade regler. I barnuppfostringsfrågor omfattar han som regel
en auktoritär inställning, i vilken fruktan och absolut lydnad utgör hörnstenarna.
"Personen med få eller inga stereotypa aversioner" å andra sidan är betydligt
mindre misstänksam. Han vill gärna bygga sina omdömen om andra på fakta och
är mindre benägen till förhastade slutsatser. Han har överhuvudtaget större
tolerans visavi det komplicerade och mångtydiga och fordrar inte i samma grad
enkla formler. I religiöst avseende är han oftare humanistiskt-rat1onellt
inriktad, eller också visar han upp en rent agnostisk attityd. I barnuppfostringsfrågor
är han mer benägen att hylla sådana principer, som bygger på
ömsesidig tillit och på samverkan mellan uppfostrare och barn.
Jag har härmed hastigt skisserat upp något om vad man f. n. tror sig veta om
den stereotypa intoleransens samspel med andra faktorer. Tydligen kan man
inte ge någon huvudnyckel, som med ett grepp löser uppkomstproblemet. Men
också en nyckelknippa med förklaringar kan vara av värde.
Vår tredje huvudfråga var denna: Vilka mått och steg kan vi rekommendera för
att komma tillrätta med den stereotypiserade intoleransens problem och dess
ständiga konfliktrisker? I detta sammanhang kanske framför allt: Vad kan
skolan göra? Vår kunskap är väl ännu inte så ingående, att recept-lika
rekommendationer kan ges med garanti för snabba resultat. Men vår skiss av
fenomenets bakgrund ger oss i alla fall vissa riktlinjer. Jag skall försöka
sammanfatta dessa i ett par huvudpunkter.
Eftersom det s1tuationella fältet med dess yttre inflytelser alltid är av
betydelse, bör vi naturligtvis till en början i möjligaste mån söka hindra, att
våra elever i skolan utsättes för fördomsfull information. Eleverna bör på alla
stadier kunna göra anspråk på allsidig och objektiv information utan
etnocentriska faktaförskjutningar. Är det något stoffområde, som icke anses
1ämpa sig för korrekt och objektiv framställning på ett visst lägre åldersstadium,
bör alternativet icke vara att ge en mindre korrekt och mera subjektiv
framställning - utan i stället att uppskjuta presentationen till ett senare
stadium. En noggrann granskning av läroböcker och lästexter ur dessa speciella
synpunkter vore önskvärd. Särskilt känsliga torde läroböckerna i historia,
samhällskunskap och religionskunskap vara.
Antingen vi anser det önskvärt eller icke, är enskilda länders ställning som
separata kulturhärdar snart en historisk företeelse. I allt större utsträckning
blir vi världsmedborgare. Skolan bör göra sitt till för att underlätta elevens
anpassning till en vär Id utan gränser också genom att tidigt konfrontera honom
med ett kosmopolitiskt stoff. Vi bör t. ex. utnyttja det faktum, att eleverna via
TV redan nu kan få sig serverade konkreta glimtar från en fantasieggande och
högst angelägen internationell erfarenhetsvärld. Det är väl f. ö. bara en
tidsfråga, innan globala skol-TV-sändningar är en vardaglig verklighet. För den
som själv haft tillfälle att observera vad internationella barnläger kan betyda
för barns känsla av världsmedborgarskap och för nedbrytande av förutfattade
meningar, skulle det vidare vara av intresse att se, vad systematiska
elevutbyten mellan olika länder under terminstid skulle kunna bjuda - om
sådant skulle låta sig realiseras. I väntan på sådana försök borde systematiserad
internationell kommunikation via brev och ljudband kunna organiseras i
skolans regi i större utsträckning än nu.
Även om dessa två typer av mformationskontroll - utrensning av fördomsfull
1nformat1on och befrämjande av kosmopolitisk bredd - utgör viktiga ingredienser
I skolans intoleranspreventiva arbete, är de icke tillräckliga. Eftersom vi ju
aldrig helt kan skydda våra elever från fördomsfull mformation från andra
källor, måste v1 också angripa problemet med annorlunda inriktade åtgärder,
Det är således uppenbart, att emotionell otrygghet är en utmärkt grogrund för
intoleranta gruppattityder. Kravet på oss - som lärare och uppfostrare - att
skapa en god emotionell grundtrygghet är därför starkt, även ur den speciella
synpunkt v1 här närmast granskar. Om individen inte får känna psykologisk
trygghet, förståelse och tolerans från sina egna föräldrar och sina tidigaste
föräldrasubstitut - lärarna på skolans lägre stadier - är det tivelaktigt, om han
senare får lätt att finna trygghet i relationer till andra människor. Det ligger
då nära till hands, att han utvecklar den karakteristiska misstänksamhet och
aggressivitet, som vi såg hos de typiskt stereotypibenägna, Har barnet däremot
hos föräldrar och lärare fått en grundläggande upplevelse av att mänskliga
relationer kan baseras på ömsesidig tillit och på förtroende, har sannolikt en
god psykologisk grund lagts också för tolerantare gruppattityder. Det barnet
har troligen fått en långtidsverkande vaccinering mot obefogad misstänksamhet
och ängsl1ghetsbaserade aggressionstendenser, och det blir inte lika benäget att
acceptera obestyrkta negativa stereotypier som längre fram möter det utifrån,
Denna grundläggande förtroendeattityd bör vidare efterhand byggas ut - inom
skolans ram - med vana att samarbeta på jämstå'lld fot med elever från olika
bakgrundsmiljöer och med skilda färdigheter och intressen. Det är angeläget,
att de möjligheter grundskolan härvidlag erbjuder utnyttJas - och utnyttjas på
rätt sätt, Differentiering inom klassens ram och grupparbete har blivit
modeuttryck, men de kan tyvärr täcka mycket olika verkligheter, Differentieringen
får inte alltid gå ut på att skapa färdighetshomogena delgrupper.
Grupparbetet får inte enbart bli ett sätt att förenkla lärarens arbetsadministration
- genom en auktoritär hierarki, där gruppchefer vidarebefordrar order från
läraren-kaptenen. Det målet bör aldrig glömmas bort, att eleverna - åtminstone
efterhand - skall vänjas vid demokratiska arbetsformer, där var och en har rätt
att göra sm röst hörd och delta i arbetsplanering och beslut. Elevernas
självstyrelse bör av samma skäl successivt byggas ut. Den som vant sig att
lyssna till andra parters meningar, blir inte lika lätt benägen att acceptera
stereotypa förhandsomdömen; den som vant sig vid att arbeta i heterogena
grupper, är inte heller lika benägen att tolka det avvikande som något apriori
negativt. Vana vid demokratisk beslutsteknik med noggrann prövning av
föreliggande fakta kan vara ett betydelsefullt motgift mot allehanda
förhastade domslut; och vad är en stereotypiserad aversion annat än ett
förhastat domslut?
Den r·ationella och awaktande instå'llningen bör också mer än som ofta varit
fallet få genomsyra elevens möte med skolans kunskapsstoff, För hundra år
sedan ställde P.A. Siljeström svenska pedagoger den frågan, om inte påveväldet
brett ut sig alltför mycket inom skolan, om mte eleverna i alltför hög grad
vandes vid att i läraren se den förkroppsligade ofelbarheten och i den tryckta
läroboken en otvistlig sanningskälla, och om inte lärjungarna i alltför hög grad
matades med ett färdiglagat vetande, som skapade osjälvständighet och
benägenhet att utan undersökning acceptera vad helst personer med något slags
yttre auktoritet säger. Trots väsentliga förbättringar av skolans inre arbete
sedan Siljeströms dagar har frågan inte förlorat sin aktualitet, Vi har så lätt
att glömma bort, att mängden serverade kunskaper på många områden är
betydligt mindre viktig för eleven än dennes attityd mot kunskapsförvärv och
dennes vana att möta oprövade auktoriteter med sund skepsis. Ju högre upp i
skolan eleven kommer, desto oförsvarligare vore det, om vi inte också sökte
skapa en slags granskande insteillning hos våra elever: en inställning, som
kräver experimentella belägg och dokumentation; en inställning, som är
medveten om det tryckta ordets högst varierande sanningshalt, och som är
sammankopplad med någon vana att analysera texter kritiskt, En individ med
sådan inställning och sådan vana blir inte lika lätt offer för stereotypiserade
aversioner; han är van att pröva varje enskilt fall för sig och godtar inte utan
vidare generaliseringar.
Trots de studier, som gjorts, och de rekommendationer, som man försöksvis kan
härleda ifrån dessa, vet vi fortfarande för litet i många viktiga frågor, som har
med intoleransens problem att göra, Det förefaller angeläget, att fortsatta
undersökningar på detta område kommer till stånd,
Låt mig avslutningsvis få vidga perspektivet något och också uttrycka den
förhopppningen, att vårt land skall anse sig ha råd att allvarligt satsa på
tvärvetenskaplig freds- och konfliktforskning, bl, a, genom upprättandet av
särskilda forskargrupper - med eller utan institutkaraktär, och att vid sidan av
ekonomer och jurister även beteendeforskare (psykologer, sociologer och
pedagoger) där ges tillfälle att spela en roll. Eftersom krigen har sitt ursprung
i människornas sinnen, är det i må'nniskornas sinnen, som försvarandet av
freden måste byggas upp - heter det i Unesco-stadgan. Om de orden är riktiga,
kan vi som beteendeforskare och praktiskt verksamma pedagoger knappast
komma frän vår del av ansvaret,
Litteratur
A. Exempel på större och viktigare arbeten
J. Adorno, T.W. et al. The authoritarian personality, New York: Harper, 1950.
2. Allport, G.W. The nature of prejudice, Cambridge, Mass,: Addison-Wesley,
1954.
3. Bettelheim, B. & Janowitz, M. Social change and prejudice, New York: Free
PrPss, 1964.
4. Buchanan, W. & Catril, H, How nations see each other. Urbana: Univer. of
Illinois Pr., 1953.
5, Christiansen, B. Attitudes toward foreign affairs as a function of
personality. Oslo: Oslo Univer. Pr., 1959,
6. Martin, J.G. The tolerant personality. Detro1t: Wayne State Univer. Pr.,
1964.
7. Klineberg, O. The human dimension in international relations. New York:
Holt, 1964.
8. rokeach, M. The open and the closed mind. New York: Basic Books, 1960.
B. Egna undersökningsrapporter och diskussionsbidrag
1. Experiment i rnternat1onell samlevnad. Barn 1 By, 1958, 1, 6-11.
2, Reduction of "bal'l'iel' tendencies" during experience of international
co-living. Psycholog1cal control studies of certarn aspects in the CISV
socio-educat10nal approach. Acta Psychologica, 19 58, 13, 329-346.
3. Assessing socio-educational attempts to overcome national barriers among
children. Pl'oceedings of the XIIIth International Congl'ess of Applied
Psychology, Rome, 1959, Ss. 572-573.
4. Den internationella inställningens "medvetenhet" och "nyansrikedom". En
metodologisk notis och några illustrationer. Pedagogisk Tidskl'ift, 19 59, 9 5,
153-169.
5. "Fl'å'mmande nationer UI' skilda synvinklal'". Stockholm: International
Association of CISV, 1959.
6, "Internationell Ol'ientel'ing" och personl1ghetsvariabler på ett frågeschema.
Pedagogisk Tidskl'ift, 19 59, 9 5, 148-153.
7. Negativa nationsstereotypier och mera generella kognitiva karakteristika.
Pedagogisk Tidskl'ift, 1959, 95, 133-148.
8. Upplevelse av främmande nationer. Nordisk Psykologi, 1959, 11, 287-295.
9. A study of dyadic commun1cation in international settings. I: A. Bjerstedt,
Glimpses from the world of the school child. New York: Beacon House,
1960, Ss. 87-127.
l O. "Ego-involved WOl'ld-mindedness", nationality images, and methods of
research. The Journal of Conflict Resolution, 1960, 4, 185-192.
11. Informational and non-rnformational determinants of nationality stereotypes.
The Journal of Social Issues, 1962, 18, 24-29.
Literature
Bjerstedt, Å. Den stereotypiserade aversionens problem ur psykologisk och pedagogisk synvinkel. 26 november 1964.
Först publicerad: Bjerstedt, Å. Den stereotypiserade aversionens problem ur psykologisk och pedagogisk synvinkel. Skola och samhälle, 1965, 181 – 189.
Senare publicerad: Bjerstedt, Å. Den stereotypiserade aversionens problem ur psykologisk och pedagogisk synvinkel. 26 november 1964. I Lindberg, L. & Berge, B.-M Pedagogik som vetenskap – vetenskap som pedagogik. Installationsföreläsningar i pedagogik 1910 – 1982, 164 – 171.
Related records in Alvin
Object type
Subject, topics
Location
Linnaeus University LibraryBox 451
351 06 Växjö
Identifiers (general)
urn:nbn:se:alvin:portal:record-154801 (nbn)
Identifiers (local)
alvin-record:154801 (alvin)
Licensing of the work
CC BY-NC-ND