Language
Persons
Origin
1932-02-17
Physical description
Format: Non digital
Contents
När Weber år 1846 uppmanar psykologien att skänka större uppmärksamhet åt
sådana problem som ha med sinnesiakttagelsens subjektiva faktorer att göra, så
betyder detta samtidigt en uppmaning att försöka tillämpa experimentella
metoder i psykologien. Det är det under experiment samlade erfarenhetsmaterialet
som skall btlda grundlaget för en undersökning av de subjektiva
faktorerna. - De första arbetsmetoderna inom den experimentella psykologien
anslöto sig också 1 hög grad tdl de fys1olog1ska metoderna, men ur denna
forskning har en experimentell psykologi med egna problemställningar och med
egna arbetsmetoder vuxit fram. Specialproblemen ha så småningom utkristalliserat,
och bland dessa har begåvningsforsknrngen 1 våra dagar blivit ett av de
områden, som tilldragit sig forskarnas största uppmärksamhet.
När Binet i början på 1900-talet framlade sin första testskala för intelligensundersökning,
anade han nog föga, att han här hade lagt grunden till en
forskning, som ännu efter decennier åter och åter skulle föra fram hans namn 1
förgrunden av de pedagogiska debatterna. Hans problem hade varit det tdl
synes enkla problemet att skaffa fram en metod, med vars hjälp ett barn kunde
avskiljas till hjälpklass på något mera objektiva grunder än förut.
De första proven publicerades 1905, men redan 1908 och 1911 blevo de
reviderade. Undersökningsmetoderna ha samtidigt fått en fastare teoretisk
begrundning, begreppet intelligensålder tdl skillnad från levnadsålder har
införts. Det är ett begrepp som sedan under forskningens fortgång har fått en
alltmera fixerad betydelse. - Genom Stern har så psykologien tillförts
begreppet intelligenskvot.
Om en 8-åring endast har en intelligensutveckling som en normal 6-åring och
därför säges ha intelligensåldern 6 år, dvs är 2 år efter i intelligensutvecklrng,
så betyder icke detta samma grad av efterbltvenhet som om han hade varit 12
år. En efterblivenhet på 2 år i 8-årsåldern är i stället jämförbar med en
efterblivenhet på 3 år 1 12-årsåldern. Det kvotvärde, som uppkommer, om man
delar intelligensåldern med levnadsåldern, är ett värde, som visat sig besitta en
hög grad av konstans, då samma barn har undersökts i olika levnadsåldrar;
därför får detta värde - intelligenskvoten - icke endast en diagnostisk utan
även en viss prognostisk betydelse.
Om kvotens värde blir lika med 1, betyder detta normalintelligens. Levnadsålder
och intelligensålder äro då lika stora, men blir kvotens värde mindre än
1, så ha vi med en efterbltvenhet att göra. En intelligenskvot på O, 7 5 a 0,80
motiverar ett barns överförande till hjälpklass.
Det är dock icke därmed sagt, att intelligensundersöknrngsresultatet ensamt
skall fälla utslaget, men bland de diagnostiseringsmöjligheter skolan för detta
ändamål har till sitt förfogande är intelligensundersökningen, med de
standardiserade prov som nu finnas att tillgå, det icke minst betydelsefulla, och
52
det är också tydlig,t att intelligensundersökningen härvidlag allt mer och mer
tages 1 anspråk. Aven i åtsk11l1ga svenska folkskolor har den kommit till
användning.
Det är dock icke endast som diagnostiskt hjälpmedel för undersökning av
psykisk efterblivenhet som intell1gensundersökningen har sitt värde. Om
kunskapsproven bortel1mineras, har den även för upptäckandet av begåvning sin
betydelse, men under det att de efterblivna i hög grad ha varit föremål för
skolans och samhällets omsorger, genom inrättandet av hjälpklasser och
välfärdsinrättningar av olika slag, ha de begåvade mera lämnats att klara sig
själv. Även den vetenskapliga forskningen har till en böqan mera kommit att
röra sig om det från normen nedåt avvikande, d.v.s. det mindre utvecklade, än
om det högre utvecklade. Bristerna ha tilldragit sig större intresse än
förtjänsterna. Det är först efter kriget som överbegåvningsproblemet har ryckt
fram i förgrunden av de pedagogiska debatterna.
Det är heller ingen tillfällighet, att det krav på en mera indiv1dual1serad
undervisning, som nu höres från allt vidare pedagogiska kretsar, kommer i en
tid, då både den på psykoanalytisk grund uppbyggda individualpedagogikens
som den på experimentell grund fotade intell1gensforskningens rön börja att
bliva kända utanför fackmännens krets.
I undersökningar utförda av Terman når ungefär 7 a 8% av barnantalet en
intelligenskvot på över 1,20 och för dessa barn är behovet av särskild
undervisning lika påtagligt som för hjälpklassbarnen.
Det är ju emellertid så, att vid vår skolorgan1sat1on ha de sociala synpunkterna
kommit att bliva de i första hand bestämmande. De psykologiska ha kommit i
andra hand och ha därför fått försöka göra sig gällande inom den redan
färdigbildade skolorgan1sationen.
Individualiseringsförsöken ha också i hög grad kommit att gå ut på en
individualisering inom den gemensamma klassens ram, men detta förutsätter en
hög grad av självverksamhet hos individerna. Även förmågan till självverksamhet
sammanhänger dock med begåvningen. En individualiserad undervisning
betyder därför icke endast individuellt arbete, utan även anvisningar för
arbetet som äro anpassade till individens begåvning, och därför kunna icke de
försök, som gjorts med gemensamma anvisningar, lösa det individualpedagogiska
problemet 1 våra vanliga odifferentierade klasser.
Det är här som skolorganisationen lägger sina största hinder i vägen för
individualpedagogiken. De 7 a 8% med en intelligenskvot på 1,20 och däröver
sammanföras med dem, som ha en intelligenskvot i närheten av 0,80. Gäller det
det tredje skolåret, är detta detsamma som att placera en normal 8-år ing i
samma klass som en normal 12-år ing.
Differentiering efter begåvningsgrad är ett huvudvillkor för en rationellt
genomförd individualisering. - Intelligensundersökningarna visa, att differentieringen
borde genomföras på ett relativt tidigt stadium. Ett barn, som vid
skolålderns slut har en viss hög eller låg intelligenskvot, har haft denna från
skolålderns böqan. Det ligger i intelligenskvotens konstans. - Man vet också,
att intelligensfördelningen approximativt följer den Gaussiska kurvan, och
dispersionen för denna kurva uppvisar, som framgår av svenska undersökningar,
53
icke nägra större differenser för olika levnadsäldrar. Därför är en differentiering
lika påkallas i 7 som i 13 a 14-ärsäldern.
Men differentialpsykologiska synpunkter ha vid skolans organisation tätt träda
tillbaka, mer än önskvärt är. Bäde samskola och bottenskola ha i viss män
förbisett dem.
Huvudargumentet för att !äta samskolan ingä som en del i skolorganisationen
har ju varit: Flickornas rätt att fä samma undervisning och samma undervisningsmöjligheter
som gossarna. Huruvida samma undervisning är berättigad ur
psykologisk synpunkt, beror uppenbarligen pä, om man i de åldrar det här
gäller kan visa, att de psykiska könsdifferenserna äro sådana, att de kunna
negligeras. Är detta däremot icke förhållandet, finnas fullgoda skäl för, att
man tager hänsyn härtill, sä att undervisningen kan lämpas efter könens
egenart.
Att differenser i psykiskt hänseende förefinnas mellan gossar och flickor, har
man, dä det gäller emotionella reaktionssätt, knappast förnekat. Gäller det
äter den intellektuella utvecklingen, synas de olika undersökningarna mindre
överensstämmande med varandra, en motsats som dock till en del endast är
skenbar och som i viss män kan förklaras därav, att man tagit upn olika
problem till behandling. - Differenser i intelligensutveckling kunna visa sig
icke endast som differenser i intelligensens totala höjd. I intelligensundersökningarna
har man ytterligare tvä möjligheter att belysa förhållandena. Man kan
söka eventuella variabilitetsdifferenser och kvalitativa differenser.
Variabilitetsförhällandena för en undersökt funktion visa sig i fördelningskurvan
för funktionen i fräga. - De kvalitativa differenserna äter visa sig, vid
intelligensundersökning av två grupper individer, i de båda gruppernas olika
lösningsfrekvenser för de vid undersökningen använda proven.
De gradskillnader i intelligens man funnit mellan gossar och flickor äro i
allmänhet små och äro utan tvivel att betrakta som negligeabla ur praktisk
synpunkt. Gå vi till undersökningarna över variabiliteten är det däremot icke
lika klart, att differenserna kunna negligeras. Thorndike har velat göra
gällande, att det finnes fler gossar än flickor, som nå såväl de högsta som de
lägsta intelligensgraderna: men tydligast framträda de kvalitativa skillnaderna.
- Undersökningsresultat av Lincoln, Cohn och Dieffenbacher, Voigt, Dewey,
Child och Rum! ha bekräftats i svenska undersökningar. De kvalitativa
differenser, som dessa forskare ha konstaterat, äro av en sådan storleksordning,
att man icke utan vidare kan gå förbi dem.
Flickornas intelligens är icke lägre än gossarnas, men den är i vissa hänseenden
artskild från gossarnas. I somliga hänseenden äro gossarna före, i andra _äro
flickorna före, och i åter andra äro de jämställda.
Att konstaterandet av sådana differenser bör medföra vissa praktiskt
pedagogiska konsekvenser kan väl knappast förnekas, men även där man ivrar
för en undervisning mera lämpas efter det enskilda barnets individuella anlag
och ger sitt erkännande åt sådana strävanden, som gå ut på en differentiering
av lärjungematerialet, synes man emellanåt vilja negligera de funna könsdifferenserna.
Man finner till och med att intelligensundersökningsresultaten
åberopas som stöd härför. Några större höjdsl
54
eller några större variab!litetsdifferenser könen emellan har man ju icke funnit,
under det att differenserna i dessa hänseenden kunna vara högst betydande
mellan 1ndiv1der av samma kön.
Under sådana förhållanden, menar man, är en differentiering av Järjungematerialet
med hänsyn till kön onödig eller åtmmstone mindre viktig, men man
tar då icke tillräckligt hänsyn tlll de kvalitativa intelligensdifferenser, som visa
sig icke endast i pubertetsåJdern utan redan vid skolålderns böqan.
Det är sagda betyder icke att samunderv1sn1ng skulle behöva uppgivas, men det
betyder, att man åtminstone måste försöka utveckla samskolan så, att
särunderv1sning kan anordnas 1 sådana ämnen, där de kvalitativa intelligensdifferenserna
mellan gossar och flickor göra sig mest gällande.
Samskolans problem är icke endast ett problem, hur de olika könen påverka
varandra, utan 1 lika hög grad ett problem angående vilka möjligheter de olika
könen ha att utveckla sin egenart, och det problemet är icke löst därmed, att
gossar och flickor gå i olika skolor, om dessa arbeta efter samma kursplaner.
Om gosskolans kurser bliva de normgivande även för flickornas undervisning,
betyder ju detta i grund och botten, att flickorna få ägna sin mesta tid och sitt
mesta arbete åt de ämnen de ha minst fallenhet för.
Lika litet som de synpunkter borde negligeras, som de experimentalpsykologiska
undersökningarna medföra för samundervisningsproblemet, lika litet
borde de försummas, när det gäller ett annat av skolorganisationens
huvudproblem - bottenskoJeprobJemet.
För folkskolan som bottenskola har man bl a anfört, att den skulle kunna
tänkas verka utjämnande på klassmotsättningarna, den skulle kunna åstadkomma
större rättvisa åt barn från fattiga befo!knmgslager, särskilt landsbygdens
barn; det är de soC1ala synpunkterna som blivit de förhärskande. Om
dem skall jag ej orda.
Det som 1 föreliggande fall är av intresse är, om tolkskolan i sin vanliga form,
med sina speciella uppgifter, kan tänkas fylla måttet att vara bottenskola. Det
är ej frågan om lärarkompetensen, den kunde väl ordnas, utan det är frågan om
icke den psykiska utrustnmgen hos de lärjungar tolkskolan arbetar med lägger
hinder 1 vägen för tolkskolans arbete och arbetsresultat.
Stern säger om bottenskolan, att en 6-årig samvaro av alla barn synes kunna
utgöra ett svårt mtrång för de mera begåvade, den gemensamma undervisningen
kommer att mnebära en hämning för dem, som äro vuxna ett annat
underv1sn ingstempo.
När de tyska lärarföreningarna fordra en "Einheitsschule" byggd på en
"Grundschule" och motiverar detta med att varje år l 1/4 million tyska barn
sluta tolkskolan, varav otvivelaktigt några tusen äro högt begåvade unga
människor som icke passa för kroppsarbetet, så är icke undervisning av dessa
tillsamman med de medelmåttigt och mindre begåvade den rätta !ösningen av
problemet. - Man borde här i stället fordra en särundervisning av dessa högt
begåvade barn och deras tidigare skiljande från de vanliga klasserna i
folkskolan. Om detta sker inom tolkskolans ram eller på annat sätt, synes i det
hela spela en mindre roll; det blir JU närmast ett ekonomiskt problem.
55
Varje lärare vet, att ju mera heterogen en klass är, JU svårare är det att
anordna en undervisning lämpad för alla, men JUSt med avseende härpå medför
bottenskolan, om ej specialklasser inrättas, ännu större svårigheter än som
förut funnits; heterogeniteten 1 klassen blir nämligen även 1 intelligenshänseende
större.
Redan Binet och Meumann ha hänvisat till intelligensens och de sociala
differensernas sammanhang. Det är förklarligt, om man av deras undersökningar
ej velat draga några bestämda slutsatser angående hur skolorganisationen
skulle kunna motsvara deras undersökningsresultat, då dessa ej äro
invändningsfria; men sedan den tiden ha åtskilliga nya undersökningar
tillkommit.
Morle, som i Paris folkskolor undersökt barn från olika befolknrngslager, har
kunnat visa, att de barn, som kommit från de fattigaste delarna, ha haft en
intelligensutveckling som är 3/4 år lägre än för barnen 1 en mera välbärgad
stadsdel. - Till liknande resultat ha Yerkes' och Andersons undersökningar 1
Cambridge 1 Massachusets lett. - En i Breslau på Sterns förslag utförd
undersökning på 7- och 9-åringar visar ett försprång på 1/2 år för barn 1 mera
gynnade befolkningslager, och Stern påpekar, att differenserna visa sig bäst i
de av Binet-testen, som ansetts vara de bästa intelligensmätningstesten i
skalan. - Terman har visat, att av de mest intelligenta barnen, dvs sådana som
ha en intelligenskvot på 1,4 och däröver och som i Förenta staterna uppgå till
endast 5 promille av befolkningssiffran, är det bara I a 2% som komma från
den lägsta arbetarklassen, under det att över 50% komma från de högre sociala
skikten. Ännu flera undersökningar, bl. a. 1 Sverige, ha givit resultat som
oförtydbart hänvisa på ett samband mellan intelligens och sociala levnadsförhållanden.
Det skall ej förnekas, att det även finnes undersökningar, som icke ha kunnat
konstatera detta samband, så t ex Schmitts och Weintrobs, men då Schmitt
bland sina försökspersoner även haft 16-årrngar, för vilka Binet-skalan saknar
lämpliga tests, och Weintrob ej skilt mellan rasdifferenser och differenser på
grund av social ställning, kunna deras undersökningsresultat ej anses
motbevisande, lika litet som undersökningar som bygga på ett för den ena
sociala gruppen fördelaktigare material kunna vara motbevisande.
Om man alltså får anse som fastslaget, att intelligensen och de sociala
differenserna stå i ett visst förhållande till varandra, skulle det JU dock kunna
tänkas, att detta skulle kunna bero på miljöförhållanden och icke ha med anlag
att göra. Även om så vore, blir det dock för ett barn lika ödesdigert, om dess
arbete icke anpassas efter dess begåvning oberoende av huru denna intelligensutveckling
kommit till stånd. - Att bottenskolan i sin vanliga form icke gör den
anpassningen lättare, då den sammanför grupper med olika intelligensutveckling,
behöver knappast påpekas En nödvändig följd av dessa undersökningar
måste därför bliva en fordran på en uppdelning av skolans klasser, där
uppdelningsgrunden är de enskilda barnens intelligensutveckling. Det är väl
också det enda sätt, på vilket det kan skapas större möjligheter även för de
begåvade barnen från fattiga befolkningslager.
Att vi för förklaringen av intelligensdifferenserna mellan barn tillhörande olika
sociala skikt icke endast få räkna med miljöfaktorer utan även med
anlagsfaktorer är dock mera än sannolikt.
56
Då Tews 1 ett försvar för bottenskolan skriver, att åtskilliga psykologer ha vissa
åsikter angående intelligensens samband med det sociala skikt som barnen
tillhöra, och menar, att det sociala skiktet icke utsäger något om anlagen utan
endast har sin betydelse genom den olika tillsyn barnen erhålla, så är detta ett
påstående som icke låter förena sig med en nyare forskning, och när man i
denna diskussion framdragit Fredrik den stores ord, att begåvningarna äro
fördelade utan hänsyn till genealogier, då måste man med Hartnacke instämma
1, att om detta skall tydas så, att de högt begåvade äro jämnt fördelade inom
olika samhällsklasser, så hade Fredrik den store orätt.
Thomson visade vid sina Northumberlandundersökningar, som omfattade ungefär
17,000 barn, att intelligenskvotvärdena ändrades med avståndet från städerna. I
närheten av och längst bort från städerna funnos flera höga värden än i de
mellanliggande områdena, ett förhållande som Thomson vill förklara på så sätt,
att den intelligenta delen av den lantbefolkning, som bor på ett icke allt för
långt avstånd från städerna, suges in till städerna och de arbetstillfällen, som
där bjudas. - Terman m. fl. andra forskare uppvisa, att det ävenledes existerar
en hög grad av samhörighet mellan föräldrarnas yrke och barnens intelligenskvot.
De flesta höga kvotvärdena finnas hos intelligensarbetares barn och de
flesta låga kvotvärdena hos barn till föräldrar i sådana yrken, som ej förutsätta
någon fackutbildning.
I detta sammanhang förtjäna också några av Gordon utförda undersökningar
påpekas. I tre kaliforniska barnhem, där barnen intagits i tidig ålder, har det
visat sig, att den överensstämmelse, som i intelligenshänseende finnes mellan
syskon, även här kommer till synes. Om denna överensstämmelse, när barnen
vistas i hemmet, kan få sin förklaring genom den miljö som hemmet bjuder, kan
dock miljön vid dessa barnhemsundersökningar icke spela en sådan roll, då den
är gemensam för alla de intagna, utan det måste vara genom arv bestämda
anlag som här utgöra förklaringsgrunden. - Ytterligare argument härför äro
icke svåra att finna. Särskilt har jämförelsen mellan en- och tvåäggstvillingar
givit bevis för arvsanlagens stora betydelse även för de psykiska funktionerna.
Freeman fann en korrelationskoeffic1ent på 0,86 mellan en-äggstvillingarnas
intelligenskvoter (bestämda med Binet-tests), men endast korrelationen 0,60 för
två-äggstvillingar. Det måste vara genom arv bestämda anlag och icke
miljöförhållanden, som åstadkomma denna differens. När härtill kommer, att
intelligenskvoten för en individ tyckes vara en konstant storhet, som bibehåller
sitt värde i det allra närmaste oförändrat i olika levnadsåldrar, är det föga
sannolikt, att de mellan olika sociala lager konstaterade olikheterna i
intelligenskvot kunna förklaras som beroende på miljöfaktorer.
Ett förtydligande vill jag dock göra. - Av allt som sagts om förhållandet mellan
social ställning och intelligens framgår, att det rör sig om masstatistiska
värden, vilka icke hindra, att enskilda barn från mindre gynnade befolkningslager
kunna nå över den genomsnittliga intelligensen hos barn från mera
gynnade befolkningslager, och tvärtom, barn från mera gynnade befolkningslager
kunna komma under genomsnittet för barn från mindre gynnade
befolkningslager. Att i det individuella fallet draga någon slutsats angående ett
barns intelligens, om man känner föräldrarnas sociala ställning, är tydligen icke
tillåtet; det som gäller för gruppen gäller icke med nödvändighet för varje
enskild individ i gruppen.
57
Därför b!Jr även den skolorganisation, där differentieringen av läqungarna
huvudsakligen följer ekonomiska linjer, otillfredsställande för individen. Som
intelligensundersökningarna visa, är det dock icke nog att bara ha upphävt
denna organisation. Bottenskole- och different1eringsproblem höra för intimt
samman, för att det förra skall kunna lösas oberoende av det senare.
Problemet är icke så enkelt som Comenius 1 sin "Didacttca Magna" en gång
framställde det, då han formade satsen att "alla skola lära allt" och härledde
en metod avpassad för normalbegåvningarna. Motivet härför var att dessa ju
utgöra det stora flertalet, och han tillägger:
"På så slitt kommer icke hlimsko att saknas för de mera kvicktå'nka, som behöva
hållas tillbaka för att icke utmattas i förtid, och icke heller kommer sporre att
saknas för de trögare som behöva drivas på".
Det skall villigt erkännas, att man nu i princip har gått ifrån den sista delen av
Comenius' uttalande, om fördelen för de trögare att undervisas tillsammans
med de övriga. Man har ju inrättat hjälpklasser, men det är på tiden, att vi
revidera vår uppfattning även angående den första delen av uttalandet. De
begåvade böra också få en efter deras anlag avpassad undervisning. - Enligt
Terman hade år 1927 40 städer i Förenta staterna inrättat särskilda
begåvningsklasser, och Terman anmärker härtill, att resultatet av undervisningen
blivit sådant, att ingen stad som en gång inrättat begåvningsklasser
senare velat undvara dem.
Man har invänt emot begåvningsklasserna, att i det praktiska livet bli
begåvningarna blandade om varandra, den begåvade får lära sig arbeta
tillsammans med den obegåvade, men det är nog så, att där det samarbetet
skall göras, är det den begåvade som gör det väsentliga arbetet, och för övrigt
är det icke så alldeles klart, att begåvningarna blandas om varandra hur som
helst. På den punkten tala undersökningarna över förhållandet mellan
intelligens och social ställning ett delvis annat språk.
Om begåvningsklasserna i Förenta staterna uttalar Terman sig på följande sätt:
"De dåliga följder somliga fruktade att begåvningsklasserna skulle medföra ha
icke intrliffat. Barnen ha icke blivit mera odemokratiska eller inbilska och
egenkå'ra. Tvlirtom, i begåvningsklasserna möta de för första gången verklig
konkurrens, och denna tager bort sjå'lvklokheten i stlillet för att förb'ka den. -
Att man tar bort de mest begåvade från de vanliga klasserna gör icke att
barnen i dessa, i brist på goda förebilder, bliva mera apatiska. Tvlirtom, det lir
nlirvaron av de så'rskilt begåvade som gör barnen i de vanliga klasserna
modlöst:. Den sociala anpassningen gynnas i specialklasserna i stå'llet för att
hindras, beroende på dessa klassers större homogenitet",
och Terman tillägger:
"Kort sagt, någon hållbar invlindning emot specialklasser för de så'rskilt
begåvade har icke blivit framförd".
Av allt som sagts är det tydligt, att den sats "Freie Bahn dem Tuchtigen", som
nästan blivit ett slagord i diskussionen, icke kan betyda gemensam undervisning
för alla. Den betyder i stället, att det är önskvärt med en skolorganisation, där
58
större hänsyn tages ttll de enskilda individernas psykiska utvecklingsnivå, än
vad fallet är i vår nuvarandra skolorganisation.
Skall detta kunna förverkligas, är det nödvändigt, att hänsyn tages till
psykologiens rön och att bandet mellan psykologi och pedagogik icke slites
utan i stället knytes fastare än förut.
Ännu 1 dag gäller det Axel Herrlin för över 20 år sedan yttrat:
"Först med den kvantitativa synpunktens tilllimpning på psykiska f/Jrhållanden
vinner pedagogiken fast mark under fötterna, f/Jrst därmed blir den i likhet
med medicinen och teknologien en exakt vetenskap i strå'ng mening".
Literature
Först publicerad: Anderberg, R. Intelligensundersökningarnas pedagogiska problem. Skola och samhälle, 1931-1932, 293 – 302.
Senare publicerad: Anderberg, R. Intelligensundersökningarnas pedagogiska problem. I Lindberg, L. & Berge, B.-M Pedagogik som vetenskap – vetenskap som pedagogik. Installationsföreläsningar i pedagogik 1910 – 1982, 52 – 59.
Related records in Alvin
Object type
Subject, topics
Location
Linnaeus University LibraryBox 451
351 06 Växjö
Identifiers (general)
urn:nbn:se:alvin:portal:record-154583 (nbn)
Identifiers (local)
alvin-record:154583 (alvin)
Licensing of the work
CC BY-NC-ND