Language
Persons
Origin
1957-04-13
Physical description
Format: Non digital
Contents
Det har sagts, att Andreas Bachmanson-Nordencrantz' 1730 utgivna arbete
Areana oeconomiae et commercii inledde en ny epok inom svensk ekonomisk
litteratur. Var skrifter, som avhandlade nationalekonomiska frågor, före denna
t1dpu nkt en sällsynthet, blev de under den följande tiden så mycket vanligare, 1)
Detta var ett uttryck för det väcl
samhällsekonomiska spörsmål, som kom att prägla frihetstiden. Ett problem,
som ägnades stor uppmärksamhet och som också i hög grad kom att färga den
pedagogiska debatten, var frågan om arbetskrafts- och yrkesfördelningen.
Enligt den gängse merkantilistiska uppfattningen gällde det bl a att få till
stånd en lämplig avvägning mellan nå'rande och tärande samhällsmedlemmar,
för att använda en av Bachmanson i Areana lanserad terminologi.2) Av
människor av det förra slaget, av bönder, hantverkare och arbetare kunde ett
land ej fä för mycket. De var en nödvändig förutsättning för den produktion,
som gjorde ett land rikt och gav det en gynnsam handelsbalans gentemot andra
länder. Ett för stort antal ämbetsmän, lärda och andra, som ej direkt deltog i
produktionsarbetet utan i stället underhölls av de andra samhällsgrupperna,
betraktades däremot som ett hinder för allmänt välstånd.
Utifrån dylika synpunkter var förhållandena i Sverige vid frihetstidens början
ägnade att inge bekymmer. Krig, pest och hungersnöd i förening hade under
Karl Xll:s tid decimerat befolkningens antal. Som Heckscher visat, gällde
nedgången I folkantal inte minst den manliga befolkningen. Landshövdingarnas
ämbetsberättelser innehöll också enstämmiga vittnesbörd om brist på manlig
arbetskraft. Ett uttryck för uppfattningen om läget på arbetsmarknaden möter
oss i ständernas skrivelse till Kungl. Maj:t den l 3 dec. 1734, där det heter, att
"et allmänt klagomål å'r om brist på nödwändigt och godt tienstefolck".3)
Ansågs det således föreligga brist på arbetskraft inom de lägre yrkena, var
förhållandena det motsatta beträffande de högre. Efter fredssluten och
stormaktsväldets fall hade en ansenlig skara militära, civila och prästerliga
befattningshavare blivit utan anställning. De som innehaft lägre tjänster, fick
utan vidare avsked, men sådana som i sin tidigare tjänst haft minst
kompan10fficers rang, ansåg man sig skyldig dra försorg om och förskaffa ny
anställning. I anledning härav upprättades enligt beslut av 1723 års riksdag en
1) Schauman, G., Studier i frihetstidens nationalekonomiska litteratur, s. 68.
2) Schauman, G., a.a., s, 73, not 1.
3. Axelson, G.E., Bidrag till kå'nnedom om Sveriges tillstånd på Karl XII:s tid,
s. 86ff. - Heckscher, E., Sveriges ekonomiska historia, 2, s. 406ft. - Riksens
ständers brev till Kungl. Maj:t 1734. Civile ärender, 2, nr 197. RA.
expektantstat för dylika tjänstlösa, f, d. befattningshavare, Hovrätter, kollegier,
landshövdingar, konsistorier och magistrater ålades att vid återbesättandet av
vakanta tjänster ha de tjänstlösa av civil- och prästeståndet i billig åtanka eller
- då de inte själva ägde rätt att tillsätta tjänsterna - på förslagen varje gång
uppföra åtminstone en av dessa tjänstlösa, som kunde anses meriterad till
beställningen i fråga, På liknande sätt skulle också övertaltga officerare efter
hand placeras. För att de tills vidare skulle ha något att existera på, samtyckte
ständerna till en särskild bevillning, som skulle göra det möjligt att till
expektanterna utbetala hälften av den lön de uppburit i sina förutvarande
befattningar, Expektantlistan för civila ämbetsmän och präster upptog för år
1723 I 64 personer, därav 26 prästmän, och lönestaten för dem belöpte sig till
något över 30 000 Dr smt. Den militära expektantstaten var vida större och
uppgick till nära 7 5 000 Dr smt. Enligt beslut vid 1726/27 års riksdag uppfördes
ytterligare ett antal personer på expektantlistorna, däribland 58 förutvarande
civilämbetsmän och 6 prästmän.4)
Att dessa expektanter utgjorde en grupp medborgare, som med den av
Bachmanson präglade termen fick betecknas som klart tå'rande, behöver ej
särskilt understrykas, och det skulle dröja ett par decennier innan expektantstaten
helt kunde avvecldas,5) För dem som var inställda på en karriär inom
den civila eller militära banan innebar expektantgruppen minskade befordringsutsikter,
Genom de omfattande nobiliterrngarna vid frihetstidens början
ökades ytterligare deras antal, som i statliga tjänster såg den ståndsmässiga
utvägen att skaffa sig en anständig bärgning.6) Adelsståndet hade, som man på
riddarhuset under 1723 års riksdag uttryckte saken, på senare tid förökats öfver
riketz flirmåga,7) Situationen hade ytterligare tillspetsats, då de ofrälse
stånden under samma riksdag på borgarståndets initiativ framfört krav på att
de statliga, civila tjänsterna, de högsta likväl undantagna, till halva antalet
skulle besättas med ofrälse män.8) Visserligen hade adeln lyckats tillbakavisa
dylika anspråk, men aktionen hade tydligt röjt de ofrälses aspirationer. En ökad
tillströmning till tjänstemannabanan eller till de intellektuella levnadsbanorna
över huvud taget skulle i det föreliggande läget ha inneburit, att proportionen
4) Expectance-staten 1724-1728 (17 35), Personalstater, Statskontorets arkiv.
RA. ö. Jfr Malmström, C.G., Sveriges politiska historia, I, 1893, s. 405.
5) Jfr sekr, utskottets prot, 22/3 1743, s. 2286ff,, Utskottshandl. 1742-1743,
vol. 1, RA och Sveriges ridderskaps och adels riksdagsprotokoll, 1746-1747:
1, S, 205,
6) Rörande nobiliteringarna vid frihetstidens början se särskilt Carlsson, S.,
Ståndssamhälle och ståndspersoner, s. l 2f. och 236.
7) Sveriges ridderskaps och adels riksdagsprotokoll, 1723; 4, s. 452.
8) Rörande striden om ämbetena vid frihetstidens början se Edler, P,J,,
Striden om ofrälse mäns rå'tt till civila ämbeten 1719-23, Historisk
Tidskrift 1915, s. 127ft.
mellan nå'rande och tå'rande befolkningsgrupper ytterligare försämrats. Att det
förelåg en fara för en sådan utveckling, visade den under l 720-talets senare
hälft starkt stegrade inskrivningsfrekvensen särskilt vid Uppsala men delvis
även vid Åbo universitet.
I början av 17 30-talet steg antalet nyinskrivna studenter även i Lund, medan
inskrivningssiffrorna både i Uppsala och Åbo alltjämt låg på hög nivå. 1733
inskrevs sålunda i Uppsala 326 studenter, den högsta siffran under hela
århundradet.9)
Sådana tedde sig i stora drag förhållandena vid frihetst1dens början. Vare sig
man såg frågan från rent nat1onalekonomiska synpunkter eller personligen hade
intresse av en minskad konkurrens på ämbetsmannabanan, kunde det anses
önskvärt att på ett eller annat sätt minska tillströmningen till de högre yrkena
och förhindra, att de produktiva näringarna berövades erforderlig arbetskraft.
Bl. a. behövdes det upplysning och propaganda för att få berörda parter att
inse, att en ytterligare ökning av de tjänstesökandes antal varken var till deras
eget eller till rikets bästa.
Som ett försök i denna riktning kan man betrakta den - som det anges!) - på
Joachim Ehrenpreuss' föranstaltande l 723 tillkomna svenska översättningen av
det tyska arbetet FUrstliche Macht-Kunst oder unerschöpfliche Gold-Grube, där
författaren2) med skärpa framhöll de från nationalekonomiska synpunkter
olyckliga följderna av den även i hans hemland konstaterade flykten från
näringsståndet och det därav föranledda överflödet på studerande och halvlärt
folk. Som botemedel förordades dels åtgärder för att höja särskilt hantverksutövarnas
sociala ställning, dels en centralt administrerad reglering av
tillträdet till de högre utbildningsanstalterna.3) Arbetet distribuerades bland
ständerna under 1723 års riksdag, och avsikten var uppenbarligen att sprida
kännedom om merkantilismens ideer, häri inbegripet en merkantilistiskt färgad
befolknings- och skolpolitik.
9. Aström, S-E., Studentfrekvensen vid de svenska universiteten under
1700-talet, Historisk Tidskrift 1949: l , s. 6 o. I J. - Uppsala universitets
matrikel, utg. av A.B.
I) Se Wrangel, E., Frihetstidens odlingshistoria, s. 257, not J.
2) I såväl den tyska som den svenska upplagan anges Heinrich Bode, juris
professor i Halle, som utgivare. Vem som skrivit boken är ovisst. Vissa skäl
synes tala för att geheimerådet 1 Hannover, A.C.
3) Macht-konst eller outlöselig guld-grufwa, s. 8lf. och 226f. Jfr beträffande
detta arbete förutom Schauman a.a., s. 4lf., Löfberg, D., Det nationalekonomiska
motivet i svensk pedagogik under 1700-t alet, s. 26f. och
Kaleen, G., Huvuddragen av den svenska handelsundervisningens historia
fram till år 1830, s. 166.
Några år senare började som ovan antytts också svenska författare ta upp
frågan till behandling med utgångspunkt från de rådande, inhemska förhållandena,
Att Bachmanson i Arcana skulle komma med ett varningens ord, var med
tanke på det förut sagda ej annat än vad man kunde vänta.
"Inbilningar och tycke för Tienster och Caracterer har wå'rkat så mycket i wårt
Land, och nlistan allmlint ibland folket, at det nlistan hålles för gement och
förakteligit at wara utan Tienst eller Caracter",
framhöll han, och följden hade blivit, att vi
"i proportion af nlirande ledamöter hade alt för många tå'rande ---. Det lir alt
för många af oss, som beflita sig at blifwa Uirde samt wara förnlime, så at man
har orsak fruchta, det hedern och wettenskaperne innan kort få en så stor
öfwerwicht emot hwad som den uppehålla skal, at altsammans snart går öfwer
linda".4)
Följande år, alltså 1731, utvecklade Anders Berch samma tema inför ett
akademiskt forum i avhandlingen De felicitate patriae. I anslutning till tyska
auktorer på området fastslog han, att det i ett rike nödvändigt måste finnas ett
större antal i produktionslivet verksamma medborgare än lärda män. Direkt
skadligt för landets ekonomi var det, om antalet studerande var större än vad
som erfordrades med hänsyn till avgången från olika ämbeten och tjänster. Det
blev då ofrånkomligt, att många som slagit in på den lärda vägen fick gå
sysslolösa och utan tjänster. De låg på så sätt inte endast samhället till last.
Produktionen och näringslivet gick även miste om deras arbetsinsats, Orsaken
till överflödet på studerande ansåg Berch liksom Bachmanson och författaren
till arbetet Machtkonst vara den, att föräldrarna fann det vanhedrande att låta
barnen slå sig på jordbruk eller hantverk, handel eller sjöfart. Men intet redligt
arbete var vanhedrande. På det arbetande folket och dess flit berodde landets
ekonomiska välfärd.5)
Av stor betydelse för spridandet av de ekonomisk-politiska synpunkterna på
yrkesfördelningen och därmed sammanhängande spörsmål var att de även togs
upp till behandling i den periodiska tidskriftslitteratur, som vid denna tid
började utkomma i Sverige. Frågan ventilerades ingående redan i vår första
egentliga tidskrift av den moraliserande typen, Sedo-Llirande Mercurius, vilken
utgavs under tiden juni 17 30 - oktober 1731. Huvudutgivare var dåvarande e.o.
kanslisten Carl Carlson, 1746 adlad under namnet Carleson. Även i dennes åren
1734-1735 publicerade tidskrift Hushålds-Råd framhävdes de nationalekonomiska
aspekterna på problemet,6)
4) Bachmanson, Arcana oeconomiae et commercii, s. 97 och 163.
5) Berch, a.a., s, 5f,
6) Se Sedo-Llirande Mercurius, del 1, nar 21, del 2, nr 1, 19, 20 och 21 samt
Hushålds-Råd, 17 34 nr 2 och 17 35 nr 6 och 8. Beträffande dessa tidskrifter
se Sy Ivan, o., Sveriges periodisl,a literatur, s. 131 ff och 21 0ff samt - vad
speciellt frågan om utnyttjade förebilder beträffar - Lamm, M., Olof Dalin,
s. l l 8ff.
Från Propagandasynpunkt viktigare var dock, att också Olof Dalin i Then
swänska Argus (1732-1734) tog till orda i samma sak och gJorde olika
yrkesvalsmotiv till föremål för en kritisk, för att eJ säga satirisk granskning.
Men medan Carlsons liksom Berchs och Bachmansons ovan omnämnda arbeten
ägnats stor uppmärksamhet i den pedagogik-historiska forskningen under senare
är7), har Dalins inlägg i diskussionen egendomligt nog nästan helt kommit att
förbises.8) En redogörelse för dennes i Argus framlagda åsikter kan därför
anses vara på sin plats.9)
Även i Argus möter vi talet om överflöd på studerande, och enligt Dalins
uppfattning fanns det anledning befara, att överskottet pä intellektuellt
utbildad arbetskraft rnom en nära framtid skulle bli allt mer markant. I ett
omkring slutet av september 17 34 utkommet nummer av tidskriften lät Dalin
sitt språkrör yttra:
"Jag spär att 1744 bljfr Landet mycket fullare, än det nu är, af Wattubi,
högfärdige tiggare, drillande tienstsökare, onyttiga börder. Summa: Tärande
öfwerlopps-Inwänare, så framt de Studerandes antahl intet minskas", I)
Liksom Anders Berch, vilken i dissertationen De fel1citate patriae framfört
samma yrkande, tillbakavisade Dalin anklagelsen, att han med en sådan
rnställning till frågan var en lå'rdomsfiende.2) Det fanns två slags lärdom, dels
den, som gjorde en till en dygdig och förnufftig menniska , dels den som gjorde
en till en literat, en boksynt. Den förra ville han inte hindra, men den senare
önskade han bunden til en mindre hop, til så många allenast, som i andeliga
och Werldsliga tienster behöfwas; Men ey mer. Häröver borde, fortsatte Dalin:
"wederböl'ande ungdoms-upsyningsmän ha omsorg, som weta urskillia alla
ämnen, hwat och et til sitt Element. -- Men nu å'r giå'rdet upgifwit: Hwar
Lymmel will upklifwa på Pindus: liksom det tilgår i handelen, at så'lliare lira
rå'ttnu {lere än köpare, så äro de rättnu flere, som springa efter lön och lefwa
del'af, å'n de, som skaffa Cronan, hwarmed hon skall löna sitt Folk. Det hålles
nu för gement at wara en god Borgare. Hand-konster och w/il'ksl/Jgder wräkes åt
bonddrängar. Herrar wille wi alle wara".3)
7) Se Ohlson, N.G., Det pedagogiska problemet i Sverige under frihetstiden
och gustavianska tiden, s. 68 och 61, Löfberg, D., a.a., s. 71, l l 5ff, 131 ff,
l 43ff, l 60f och I 90f., Kaleen, G., a.a., s, l l 8f, l 44f, 149, I 67f och 171 ff,
8) Jfr Löfberg, D., a.a., s. 131 och l 33f samt Kaleen, G., a.a., s. 1979,
9. Ett påpekande av att Dalin i Argus behandlat hithörande frågor har
tidigare lämnats av Warburg, K.J., Olof Dalin, s. 79f.
1) Then swå'nska Argus, utg. av B. Hesselman och M. Lamm, 2: 39, s. 345.
Beträffande dateringen se Lamms historiska inledning i bd 3, s,v.
2) Jfr Berch, a.a., s. 5f.
3) Argus, 2: 39, s, 346.
Yrkesfördelningen i samhället var således enligt Dalins mening ogynnsam inte
endast beträffande proportionen mellan nå'rande och tärande i den av
Bachmanson använda betydelsen, Även minuthandlarnas skara angavs vara för
stor. Dessa tillhörde ju också ett skrå, som ur produktivitetens och merkantilismens
synpunkt sett var av föga värde med hänsyn till landets materiella
uppkomst, Det behövdes på den punkten en jämkning även inom näringsstånden
själva,
Annorlunda förhöll det sig däremot med det egentliga köpmansståndet, som
genom sin verksamhet bidrog till att kapital drogs in i landet, Den honetta
ambitionen kunde här få rent riksskadliga verkningar, framhölls det i Argus:
"Wi hafwa få Capitaler i handelen emot dem wi kunde hafwa, derutaf, at alt för
många ha en orimmelig tok-Högfärd i Hufwudet: De willa alla wara wälborne
Herrar ock junkrar, Köpmansståndet är dem alt för gement, När nu ett Capita!
genom många åhrs försiktighet är sammandragit, skingras det strax då
Köpmannen dör, ty hans Söner skola för allting blifwa store Män och döttrarne
förnäme Fruer",4)
Detta var ett inlägg i en aktuell fråga. Redan under 1723 ås riksdag hade adeln
i sin gensaga emot borgarståndets och de övriga ofrälse ståndens krav på vidgat
tillträde till de statliga, civila tjänsterna ställt frågan, om det
"flJr ett rijke och commercien hälsosamt eller skade!igt lir, att borgarebarn icke
flJdes opp till handeln, eller om de blJra hållas till andre vettenskaper,
hvarigenom flJrlildrarnas eller deras egen ambition förnlJijes, Ståndet ombytes
och på slutet boets samlade medel flJrstlJras kan".5)
I ett under riksdagen 1726-27 inlämnat memorial hade Andreas Bachmanson
yrkat på,
"at alla kilJpmäns så wäl som Manufacturisters barn wid förlust af deras arf
eller en del där af skulle förbiudas sig i något annat Stånd och Ämbete at
begifwa",
Om de likväl så gjorde, skulle det förbrutna arvet tillfalla den familjemedlem,
som fortsatte att driva rörelsen. Avsikten med detta lagförslag, som avtrycktes
och ingående motiverades i Bachmansons Areana oeconomiae et commercii,
hade varit att konservera köpmannakontoren och dessas kapital,6)
4) Argus, 1: 17, s, 121f,
5) Sveriges ridderskaps och adels riksdagsprotokoll 1723, s, 469f.
6) Bachmanson, a.a,, s, 58ff. Jfr Petander, K., De nationalekonomiska åskådningarna
i Sverige, 1, s, 41.
Även om Dalin delade uppfattningen, att flykten från köpmansstdndet var en
från nationalekonomiska synpunkter allvarlig företeelse, och tydligen också
fann det angeläget, att det för handeln nödvändiga rörelsekapitalet ej
skingrades, inskränkte han sig i Argus till att framhålla, att man borde söka
utvägar att göra de borgerliga näringsfången mera lockande och tillfredsställa
de välsituerades ärelystnad på annat sätt än genom att ge dem adelskap,?)
Bachmansons förslag om att lösa frågan genom ett lämpligt utformad
arvslagstiftning förbigicks betecknande nog med tystnad. Det grundade sig i
själva verket också på en uppfattning om yrkesvalsproblemet, som i princip helt
avvek från den Dalin anslöt sig till,
Då Bachmanson i Areana närmare motiverade tanken, att man lagstiftningsvägen
skulle söka förhindra, att köpmäns och manufakturisters barn
lämnade sina fäders stånd, anförde han inte endast ekonomiska utan även
psykologiska skäl härför.&) Särskilt angelägen var han att tillbakavisa
invändningen, att en dylik lagstiftning "skulle införa ett twång i de böjelser,
som sielfwa naturen icke tillåter", d.v.s. komma att strida mot principen om ett
yrkesval, baserat på individens naturliga förutsättningar. Bachmanson, som var
starkt påverkad av engelskt tänkande, tog här Lockes filosofi till hjälp och
hävdade, "at menniskorne i anseende til blotta natursens stånd llro alle lika
samt at upfostringen lir den som gii:Jr dem til det de äro", Vid födelsen skilde
sig människorna från varandra endast med hänsyn till "wissa grader af qwickhet
och dumhet", men varken dumhet eller kvickhet innebar i och för sig böjelse
eller inklination i den ena eller andra riktningen. Böjelsen var enligt hans
mening mindre en produkt av det naturliga anlaget än av miljö och uppfostran.
Vem kan väl säga, skrev han,
"utan at förgripa sig så emot naturen som sedwanan och upfostringen, at barnet
i waggan icke skulle så wäl wara böjeligit til en Krigsman som til en Kiöpman
eller tvärt om, allenast education och ungdomens anförande dllrefter stlllles?"
Allt ifrån sina tidigaste år insöp barnen sin omgivnings tänkesätt och åsikter.
Omvärldens uppskattning och värdering var enligt Bachmansons mening den
viktigaste faktorn vid yrkesvalet och inte böjelsen i betydelsen av något
konstitutivt drag i begåvningsstrukturen, Härtill kom, att det också inom de
praktiska yrkena behövdes män med hög intellektuell kapacitet, Med uppenbar
förtrytsamhet ställde Bachmanson i Areana frågan, vilka andliga gåvor, studier
och vetenskaper, som inte skulle vara en köpman tjänliga och nyttiga, "Ja, det
synes niistan, fortsatte han, som borde en Kil:Jpman förstå mera lin alla andra
menniskor", På grundval av begåvnrngsdifferenser var det därför av olika skäl ej
möjligt att lösa problemet om en önskvärd yrkesfördelning i samhället.
Begåvningssynpunl
sammanhanget.
7) Argus, 1:17, s, 122.
8) Se härom och beträffande det följande Bachmanson, a.a., s, 7 lff, 95f och
127f.
Rydeliuslärjungen Olof Dalin intog i denna fråga en motsatt ståndpunkt, Efter
vilka linjer han ansåg att yrkesvalsfrågan borde lösas, framgår bl, a. av det
lustigt hopkomna 13-de numret av första årgången av Argus. Adam och Eva
berättades där ha stigit upp ur sina gravar och samlat sin avkomma för att se
hur var och en förvaltat sitt pund, Under den granskningsrevy, som följde, fick
den ene efter den andre sina satiriska slängar för att de mer eller mindre burit
våld på sitt rätta skaplynne. Om de lärda och litterata hette det på följande
sätt:
"I det samma kommo några Lärda och Poeter fram som med Reverenzer
praesenterade sina Wärek och Verser, hwar af de något upläste, men Adam
sade: Barn, I ären födde til at bli Skomakare. Sy len anstodo Ehr bättre än
Pennan. I Handtwärk haden I giordt gagn och behag, men icke i Studier,
Gåfworne äro mångahanda och hwar och en bör skiärskåda hwilkendera han
fått".
Skildringen avslutades med följande ord:
"Det lir mig omöyeligit at minnas, eller nu kunna beskrifwa alla dem, som
denna gången skilimt ut sig för Farfar .och Mormor, Det wet jag at Japhets
Fader hölt denna Förmaning: Mina Arfwingar, sade han, låten nu wackert see,
at I intet så illa wanskapen Ehr, som I hittils gjort: Den ena tage icke ens
annars Pund och wanryckte sitt eget: Pröfwen Eder· sielfwa hwad "Skaplynne" I
ligen och blifwen derwid, så skun I på hwarannan märka, at icke ett lir, som icke
lir behageligit i sitt slag, nlir det rlitt brukas---, Dessutan bör hwar och en
gifwa sig til den Tienst i Riket, som han är fallen til, och ingen lihrelystnad bör
giöra hemgång på Naturen, hwar på jag ser i bland Ehr så många Exempel".
Det var det naturliga anlaget, skaplynnet, som enligt Dalins åsikt borde få
fälla utslaget, då det gällde att välja yrke, Han förfäktade härvidlag samma
ståndpunkt som Andreas Rydelius, Anders Berch och Carl Carlson9) och skulle
också längre fram i Argus gissla deras lättsinne och brist på hänsyn till det
allmännas bästa, som valde yrke eller tvingade sina barn att välja yrke utan att
det ringaste bry sig om i vilken riktning anlag och böjelser pekade. I)
Betecknande nog fann han det angeläget att särskilt inskärpa, att denna fråga
inte minst angick dem som aspirerade på allmänna tjänster.
9) Rydelius, Nödiga förnuftsöfningar, 17 3 7, s. 79. Dens,, Diss. phil. de diverso
Palladis et Martis ingenio, 1723, s. 19ff., Dens., Diss. phil. fidelem
praeceptorem, praecertim privatum, adumbrans, 1726, s, l 2 ff. Lundström,
H., Rydelii memorial 1738, Kyrkohistorisk årsskrift, 1900. Berch, a,a,, s. 6.
Sedo-Lå'rande Mercukrius, 1730, nr 20. Jfr Eklund, J.A., Andreas Rydelius
och hans livsåskådning, s. 194ff. Sjöstrand, W., Pedagogik och temperamentslära,
s. I 20ff. och Edlund, s., Diskussionen om begåvningsurvalet
under reformations- och stormaktstiden, s. 240f.
I) Argus, 2: I 3, s I 07ff. och 2: 50, s, 462,
Det var naturligt, att Dalin som extra ordinarie tjänsteman i kanslikollegiet
med förhoppningar om befordran för egen räkning speciellt skulle intressera sig
för frågan om rekryteringen till de statliga tjänsterna. Han hade tillfälle att på
nära håll studera befordrrngsväsendet och skapa sig en uppfattning om de
tjänstesökandes kvalifikationer, och då han i Argus tog upp dessa frågor, kom
han på intet sätt med någon skönmålning. Det låg i sakens natur, att kritiken i
Argus skulle få en särskdt tillspetsning, och Dalin talade i viss mån i egen sak
som ofrälse, underordnad tjänsteman, undanskymd av sina av bördens företräden
gynnade medtävlare.
Vad Dalrn först och främst fäste uppmärksamheten på var de tjänstsökandes
ofta otillräckliga underbyggnad, "Jag tror", förklarade han i ett nummer av
Argus, at "Swerige mister Armarna geno m Ungdomens wårdz!ösa Upfostran".2)
Förr låg man vid akademien en rundlig tid, innan man trodde sig om att begära
en beställning, framhöll han i ett annat nummer, men nu släppte man fram
omogna ynglingar till statliga tjänster och ämbeten. "Fast ganska många läsa
utan afsikt, --- studera på onyttiga Theorier och blifwa för ingen kloka, mer än
för sig sielfwa".3) Lika litet som man bekymrade sig om vad man passade till,
lika litet brydde man sig om att skaffa sig de kunskaper, som behövdes för att
rätt kunna sköta sin befattning.4) Härtill kom så oegentligheter inom
befordringsväsendet, mutor, tjänstehandel och andra medel att förskaffa sig
åtrådda sysslor. Följden av allt sådant blev, framhölls det, att den fattige blev
utan tjänst och "Tiensten ofta utan Förnuftigt styre".5)
Dalin drog sig inte heller för att dra upp den brännbara frågan om bördens
betydelse. Gudsfruktan, dygd och skicklighet borde vara grunden för befordran
till rikets tjänster, hävdade han. Endast för den händelse två sökande var fullt
jämgoda i dessa avseenden, borde enligt hans mening:
"den för·edragas, som är af lildre och hederligare Stämma, emedan densamma är
i Riket mel'a bekant och högre tllskad. --- Men äger den Nybördiga aldrig så
litet företrå'de i det öfriga ofwannå'mnde wå'rdet, så tyckes mig at Ahnoma böra
stå tillbakars, elliest lider Dygd och Förtienst orå'tt, hwilket giör dess älskare
fåå til wårt Lands alt för stora skade".6)
2) Argus, 2: 8, s .68.
3) Argus, I: 5, s. 3 lf.
4) Ar·gus, 2: 13, s. 107ff.
5) Argus, I: 47, s. 354ff.
6) Argus, I: 35, s. 268.
Dalin höll sig här försiktigtvis inom regeringsformens råmärken?) men framhöll
samtidigt den personliga förtjänsten på ett sätt, som gjorde det hela smältbart
både för ofrälse och lågadliga läsare.
Hur frågan om rekryteringen till de intellektuella levnadsbanorna och särskilt
till de statliga tjänsterna enligt Dalrns åsikt lämpligen borde lösas, får vi en
klar uppfattning om av ett fingerat brev till Argus, där det heter:
"Skulle du intet Argus i ett Ark påminna om det nödiga wahl som bör gi/Jras af
skickeliga ämnen til alla Tienster, hwarmed borde begynnas först af föräldrar
eller de i deras ställe, och sedan Trappwis wid Schalar, Gymnasier, Academier
& c, Kanslde Academien då också kunde bli en Trä-Schola, hwarifrån
telningarne kunde plantas i alla Rikzens betib'ningar, och Collegierne kunde
infordra hwad Folck de behöfde. Men då skulle ock de Academiske TrägårdzMästarne
å ena sidan wara answar·ige för Wb'xternes beqwämlighet, så at
landsens Ungdom, utan sina Penningars onyttiga offrande, blefwo underwist uti
alt, hwad honom til Cronans tienst nödigt woro, på det han intet sen beh/Jvde
gå här och snoka at inhämta de saker, som han i sin Studerings-Tid aldrig h/Jrt
talas om, och äfwen på andra sidan skulle de hafwa makt och frihet at urskillia,
utd/Jmma och befordra den dits/Jkande Ungdomen, så at den tienliga blefwo
uptagen til någon wiss inrättning, i anledning af dess wilkor och skaplynne, (ty
olika ämbeten fordra olika skickelighet) och den som hwarken hade medel eller
snille, blefwo wackert åter wist til Plog, handtwb'rk och sådane näringar, som
wår ähregiruga tid f/Jraktar, men beh/Jfwa sannerligen käckt Folk". 8)
Dalin ställde sig härmed i Argus helt på deras sida, som krävde ett skärpt
begåvningsurval bland dem som önskade slå in på den lärda vägen. Redan
föräldrarna borde söka komma till klarhet över sina barns anlag och överväga
om de hade studieförutsättningar eller ej. Denna prövning skulle fortsättas vid
skolor och akademier. Den skulle dels ha till syfte att efter hand gallra ut de
mindre dugliga, alltså vara rent negativ, dels avse att länka in eleverna på de
utbildningslinjer, som låg bäst till för dem, d.v.s. verka i differentierande
riktning. Särskilt finns det anledning understryka den betydelsefulla uppgift,
som Dalin i det sammanhanget ville ge akademierna, De skulle vara
plantskolorna för rikets kollegier. Vid universiteten skulle för olika befattningar
lämpliga ämnen utväljas och ges en med hänsyn till deras framtida
verksamhet lämpad utbildning. Professorerna skulle ha ansvaret för denna
studiedifferentiering men också få större inflytande på sina lärjungars
befordran till statliga tjänster. De skulle, som det hette, ha makt att hjälpa
"den ditsökande Ungdomen, så at den tienliga blefwo uptagen til någon wiss
inrättning i anledning af dess will<:or och skaplynne", Universiteten skulle alltså
som en av sina viktigaste uppgifter ha att medverka till en efter behovet
avpassad och kvalitativt sett förbättrad tjänstemannarekrytering, så att
kollegierna därifrån "kunde infordra hwad Folcl<: de behöfde".
7) Jfr 1720 års regeringsform § /JO, Hildebrand, E., Sveriges regeringsformer,
S, 11 Jf.
8) Argus, 2: 13, s, 11 Of.
Också i ett senare nummer av Argus framförde Dalin som vi ovan sett den
åsikten, att wederbörande ungdoms-upsyningsmå'n, som visste att urskillia alla
å'mnen, hwart och et til sitt Element, hade att tillse, att ej flera släpptes fram
på den lärda banan, än vad som behövdes med hänsyn till rekryteringsbehovet
inom andliga och världsliga tjänster,9) Begåvningsprövningen skulle med andra
ord ha till uppgift att åstadkomma jämvikt mellan tillgång och efterfrågan på
intellel
erinras om, att det enligt Andreas Rydelius' uppfattning förhöll sig så, att det i
grund och botten skulle visa sig föreligga en kvantiativ överensstämmelse
mellan olika classes ingeniorum och olika classes negotiorum, mellan
begåvnings- och yrkesklasser, om man blott kunde hänvisa var och en till det
yrke, som han av naturen var ämnad till, l) Det övervägande antalet
medborgare i en stat föddes nämligen, hävdade Rydelius, med en begåvningsutrustning,
som närmast gJorde dem skickade för Jordbruk och andra lägre yrken
(operae serviles). Antalet högt begåvade var alltid mera ringa, för att ej
ambitionen skulle förleda allt för många att till det allmännas skada
eftertrakta höga tjänster.2) - Dalin torde i huvudsak ha delat sin lärares
åsikter,
Om man bortser från den mera självständiga ställning, som Dalin i de ovan
citerade raderna gav universiteten beträffande själva begåvnrngsursl
var den roll han ville tilldela dem som plantskolor för rikets ämbetsverk,
ungefär densamma, som den författaren till "Macht-konst" ville ge dem. Liksom
denne yrkade han också på att undervisningen vid universiteten skulle ges en
klart yrkesutbildande inriktnrng.3) Hans intentioner var på den punkten vidare
desamma, som den akademiska konsistoriet i Lund gett uttryck åt i ett 1723
avgivet betänkande med förslag t!ll ändringar i de gällande universitetskonstitutionerna.
I detta betänkande, som uppenbarligen I hög grad kommit att
präglas av Rydelius' åsikter, framfördes bl, a. förslag om införande av ämbets-
9) Jfr citatet ovan, s, 8.
I) Rydeilus, Nödiga förnuftsövningar, 1737, s. 148.
2) Rydelius, Opuscula la tina (Orat10 paraenetica, 17 l 4), s. 146 samt Dens.,
Diss, phil. de diverso Palladis et Ma,·tis ingenio, s. 4.
3) "Macht-konst eller outlöselig guld-grufwa", s. 228ff. Det heter där bl, a.:
"Och aldenstund Hög-Scolar och universiteter ej böra annorlunda ansees, å'n
en Säd- eller Trä-Scola, utur hwilken plantor och unga wå'xter böra hemtas
til hela landetz wå'lfå'rd: Så wore äfwenwäl högst nödigt, at ett
styrdzle-wå'rck hå'rwid blefwe inrättat---", Detta styrelseorgan skulle pröva
de inträdessökande och ge anvisningar om "på hwad sätt, efter Ståndetz,
personernas och de öfriga omständigheternas åtskillnad, en hwar skulle i
det, hwartil han wore utsedd, ordenteligen underwisas---, Utur sådan så'desoch
planteringz-gård torde sedan lyckeligen tagas dugeliga personer til
Embetens och bestå'llningars beklå'dande, och alt uti ett linskeligt stånd
erhållas, i ty derigenom så wå'l de studerade woro förså'krade, at de icke
för intet anwå'ndt sin möda, som landet kunde med tiden på skickeliga
personer ej lida någon brist". - Dalrn har uppenbart använt Macht-konst
som förlaga, då han skrev det ovan citerade, fingerade brevet till Argus.
examina med bestämda kursfordringar, för att man härigenom skulle kunna
förskona överheten från "alt för många oskickliga personers otidijga öfwerlopp".
4) Det var också efter dessa linJer, som den följande tidens reformsträvanden
på detta område skulle sätta in.
Betecknande nog saknar man i Dalins Argus liksom för övrigt även I Carl
Carlsons Sedo-Lärande Mercurius uttryck för tanken på att ge begåvningsurvalet
en mera positiv syftning, d.v.s. låta det vara ett instrument för
uppspårande och tillvaratagande av de för landet värdefulla begåvningarna,
även om dessa skulle råka vara obemedlade och härstamma frän samhällets
lägre sociala skikt. Sedan gammalt hade denna tanke varit förbunden med krav
på understöd ät dylika studiebegåvningar, I allmänhet hade denna fråga legat
kyrkans målsmän varmt om hjärtat, och i åtskilliga i de vid frihetst1dens början
av domkapitlen avgivna betänkandena rörande förbättringar i 1693 års
skolordning underströks vikten av bättre understödsmöjligheter ät den
studerande ungdomen.5)
Det låg i sakens natur, att intresset för denna sak skulle svalna, i samma män
som man ansåg sig ha överflöd på studerande, och att under sådana
förhållanden det negativa begåvningsurvalet mera skulle komma i förgrunden. I
Carlsons Sedo-Lärande Mercurius framfördes åsikten, att en av orsakerna till
den rikliga förekomsten av halvlärda var den, att de ej haft erforderliga medel
för att skaffa sig en mera solid utbildning,6) Det hade tydligen för riket varit
bättre, om de aldrig slagit in på studiebanan. Även om enligt Dalin de som
"hwarken hade medel eller snille" skulle återförvisas till näringarna, så innebar
detta ä andra sidan ej, att de som ägde snille men ej medel enligt hans åsikt
borde ägna sig ät studier. Även näringarna behövde "sannerligen käckt Folk",
som han uttryckte saken, och på den punkten hade han talrika meningsfränder.
Då man anvisade var och en lämplig studiebana, skulle man ju också, som av de
ovan anförda raderna ur Argus framgår, ta hänsyn inte endast till individens
skaplynne utan även till hans villkor i övrigt. Helt främmande för tanken att
låta sociala synpunkter fä ett visst spelrum vid begävningsurvalet har Dalin av
allt att döma ej varit.7)
4) Collegii academici i Lundh oförgripelige tankar huru academiska
constitutionerne synas kunna förbättras; utlåtande beträffande cap. 19
membr. 2 i 1655 års konstitutioner. Lunds universitets kanslers arkiv.
Academica 1664-1695, RA.
5) Edlund, S., Diskussionen om begåvningsurvalet under reformations- och
stormaktstiden, s. 249ff.
6) Sedo-Lärande Mercurius, 1:21. Jfr Sylvan, o., Sveriges periodiska literatur,
s. 132, not 1.
7) Att Dalin reagerat mot orättvisor vid fördelning av stipendier, var en
annan sak. Se Argus, 2: 45, s. 414.
Särskilt i senare årgången av Argus anspelade Dalin ofta på aktuella politiska
frågor och vände sig ej sällan i sma artiklar direkt till ständerna, som
sammanträtt i mitten av maj 1734,8) Så var exempelvis fallet, då han i slutet
av september detta år framhöll, att landet hotades bli mera överfyllt på
Uirande överloppsinvånare än vad det redan var, om ej de studerandes antal
minskades. Arbetskraftsbristen var, som redan förut nämnts, ett under riksdagen
omdebatterat spörsmål, och i en skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 dec. 1734
med förslag till åtgärder för att upphjälpa bristen på tjänstefolk yrkade
ständerna bl. a. på att biskoparna årligen såväl vid gymnasierna som övriga
skolor noga undersökte, "om flera af ungdomen sig derwid såsom studerande
uppehålla, å'n sådane, hwilcka til bokeliga konster dugelige och tjå'nlige å'ro".9)
Närmast i anledning av en annan fråga, som det skulle föra för långt att i detta
· sammanhang närmare beröra, hade prästeståndet redan i början av september
fattat beslut om att vid riksdagens slut i cirkulär till de olika konsistorierna
uppmana biskopar och domkapitel att i samverkan med rektorerna noga tillse,
att inga odugliga lärjungar till sin egen skada och till de mera begåvades
förfång tilläts gå kvar i skolorna utan uppmanades att ägna sig åt sådant, som
de passade för.I) Dalin hade med sin artikel understrukit behovet av en
strängare sovring bland elevmaterialet, än vad 1724 års skolordning anbefallde.
Det talades i denna blott om att råda obegåvade djäknar att i tid slå sig på
något annat.2)
8) Sylvan, o., Sveriges periodiska litteratur, s. 14lff. och Dens., Svenska
pressens historia, s l 36ff. \Varberg, K.J., Olof Dalin, s. I 03ff., Lamm, M,,
Olof Dalin, s. 247ff.
9) Ri ksens ständers brev till Kungl. Maj:t 1734. Civile ärender, 2, nr 197. RA.
I) Prästeståndets prot. 9/9 1734. Prästeståndets arkiv. RA. Eftersom samma
sak anbefalldes i ständernas ovannämnda skrivelse till Kungl. Maj:t
medtogs dock ej denna punkt i prästeståndets vid riksdagens slut utfärdade
cirkulärskrivelse. Se Hernlund, H., Bidmg till den svenska skollagstiftningens
historia, I, s. 28 samt Norman, C.-E., Cledri comitialis cirkulär
1723-1772, s. 132 och 306f. Jfr Leinberg, K.G., Om snillevalet (selectus
ingeniorum) i vå,· lildre skollagstiftning, Tidskr. utg. av Pedag. fören. i
Finland, I 884, s. 222f., Ohlsson, N.G., Det pedagogiska problemet i Sverige
under frihetstidden och gustavianska tiden, s. 51, Löfberg, D., Det
nationalekonomiska motivet i svensk pedagogik under 1700-talet, s, 198
och Sjöstrand, \V., Pedagogik och temperamentslå'ra, s. 123.
2) Årsböcker i svensk undervisningshistoria. 7. s. 26.
Under 1734 års riksdag fördes också frågan om en kvalitativt förbättrad
ämbetsmannarekrytering på tal, en fråga som Dalin i Argus kort före
riksdagens början fäst uppmärksamheten på. I ett den 13 juli 1734 daterat
memorial framlade dåvarande rikskanslirådet Gustaf Bonde, Arvid Horns
närmaste man inom regeringen, förslag om hur man enligt hans förmenande
skulle kunna skaffa landet "et förråd så goda ämnen, at man af dem såsom utur
en wå'l inrättad trå'-sclwla skulle efter hand kunna uttaga ducktiga ämbetsmän
til alla tienster uti hwar och en anstå'ndig metier". Förslaget tog närmast sikte
på dem som hade lust och fb'rmb'genhet att genom utrikesresor förskaffa sig
kunskaper, som kunde vara fäderneslandet till gagn och nytta, d.v.s. företrädesvis
välsituerad ungdom av adlig börd, och Bonde ville i sitt memorial
närmast ge anvisning på hur dessa utrikesresor kunde göras mera fruktbärande.
Av grundläggande betydelse var härvid, framhöll han, den handledning och
undervisning, som gavs vid akademierna.
Alldeles som Dalin några månader tidigare hävdade nu Bonde, att de som hade
inseendet över ungdomens utbildning vid universiteten borde "noga tilse och
utforska, hwartil hwar och en af de studerande mäst ära bögde och fallne", och
flitigt "dem til samma studii grundeliga idkande tilhålla och ej låta ungdomens
förnämsta och bästa läre åhr förbjgå uti sådane styckens lärande, hwartil de
hwarken hafwa lust eller med tiden deraf den ringaste nytta och förmåri kunna
sig förwänta". En nödvändig förutsättning för att studenterna skulle kunna
förmås att specialisera sig var dock, underströk Bonde, att de voro försäkrade
om att framdeles bli brukade i sådana tjänster, som de utbildat sig för.
Gustaf Bondes uppfattning rörande universitetens uppgifter som plantskolor för
rikets ämbetsverk överensstämde som synes helt med Dalins. Huruvida
likheterna är att återföra på Argus eller på den i sak likartade framställningen
i Macht-konst, är självfallet omöjligt att avgöra. Bonde får förutsättas ha läst
båda. Att Dalins inlägg bidragit till att aktualisera frågan, torde dock vara
ställt utom allt tvivel. Liknande åsikter gjorde sig för övrigt även protokollsdeputationen
vid 1743 års riksdag till tolk för, då den i ett den 19 oktober
avgivet betänkande hävdade, att professorerna borde "noga och med flit
skiärskåda och ransaka, hwartill hwar och en af de under deras wård
anförtrodde studerande må'st är skicklig och uti hwilka stycken han kunde giöra
de nyttigaste och bästa framsteg samt derefte,· inrätta dess information".4)
Anmärkas bör dock, att detta yrkande stod 1 bästa överensstämmelse även med
andemeningen i de gällande uni vers i tetskonstitutionerna.5)
3) Borgarståndets arkiv. Riksdagsacta 17 34-, vol. 4, nr 457. RA. Jfr Hernlund,
Il., a.a., s. 30, Sjöstrand, W ., a.a., s. 124 och Löfberg, D., a.a., s. l 98.
4) Memorialet tryckt i Annerstedt, Cl. Upsala universitets historia, Bih. 3,
s. 208ff.
5) Upsala universitets konstitutioner af år 1655, utg. av Cl. Annerstedt, cap.
7: 3 och cap. 20: 5.
Literature
Husén, T. Rekrytering och intagning av elever till högre läroanstalter. 18 oktober 1953.
Först publicerad: Husén, T. Rekrytering och intagning av elever till högre läroanstalter. Norsk pedagogisk årsbok, 1952/53, 41 – 52.
Senare publicerad: Husén, T. Rekrytering och intagning av elever till högre läroanstalter. 18 oktober 1953. I Lindberg, L. & Berge, B.-M Pedagogik som vetenskap – vetenskap som pedagogik. Installationsföreläsningar i pedagogik 1910 – 1982, 123 – 136.
Related records in Alvin
Object type
Subject, topics
Location
Linnaeus University LibraryBox 451
351 06 Växjö
Identifiers (general)
urn:nbn:se:alvin:portal:record-154789 (nbn)
Identifiers (local)
alvin-record:154789 (alvin)
Licensing of the work
CC BY-NC-ND