Language
Persons
Origin
Lundegård, Ringsebølle, 1912-01-26
Physical description
Format: Non digital
Contents
I "Metaphysische Anfangsgri.inde der Naturwissenschaft" säger Kant, att det
inom hvarje särskild gren af naturläran blott finnes så mycket verklig
vetenskap, som der finnes matematik, I all sin ensidighet uttrycker dock detta
yttrande en viktig sanning. Naturforskningen närmar sig idealet af exakt
vetenskap, i den mån som den lär sig att tillämpa kvantitativa synpunkter på
sitt forskningsmaterial. Astronomien har redan för årtusenden tillbaka lyckats
förverkliga detta ideal. Fysiken och kemien hafva senare följt dem i spåren,
och biologien är i full utveckling under detta forskningstecken.
Psykologiens vetenskapliga utvecklingsgång erbjuder samma skådespel som
naturvetenskaperna. Den börjar med att beskrifva och systematisera sitt
material, fortskrider sedan till en förklaring af sammanhanget inom sitt
verklighetsområde och söker därvid slutligen gifva en exakt formulering af den
lagbundenhet, som vi lyckas påvisa däri, Vi kunna anknyta till biologiens
utveckling såsom parallell. Den äldre forskningen fram till 1800-talet var
väsentligen deskriptiv och systematiserande. Så kom med descendensteorien
genombrottet från det systematiserande skedet till det genetiska, då
orsakssammanhanget i organismernas serie började upprullas för oss i
evolutionslärans ljus. Ty att förklara orsakssammanhanget är att påvisa, huru
hvarje led i tidsserien oföränderligt och obetingadt följer på föregående led.
Med denna biogenetiska kausalförklaring kräfver som bakgrund en allmännare,
en biomekanisk, hvars högsta, om ock oupphinneliga, ideal skulle vara att följa
organismens fysikaliska betingelser tillbaka till de atomlägen i världsprocessens
begynnelse, af hvilka de med nödvändighet följt.
Liks0m biologien stod också psykologien vid 1800-talets början ännu i den
deskriptiva och systematiserande forskningens tecken. Den har här ärorika
traditioner att åberopa ända från Aristoteles upp till Alexander Bain i vår egen
samtid. Och den kan lika litet blifva ett öfvervunnet stadium inom psykologien
som morfologien och systematiken inom naturforskningen. Men liksom Linnes
och Cuviers lifsgärning får en än större räckvidd såsom den bas, på hvilken
evolutionsläran kunnat bygga sin utsikt öfver den organiska världen, så får
också den deskriptivt-systematiserande psykologien en fördjupad betydelse
såsom underlag för den förklarande psykologien, Den biogenetiska vetenskapen
har sin motsvarighet i en psykogenetisk. Liksom biologen lär sig förstå den
färdiga människoorganismens byggnad och funktioner genom att se den i
samband med den embryologiska utvecklingen, så vinner psykologen en
fördjupad uppfattning af den mognade personlighetens själslif genom jämförelse
med barnpsykologiens observationer. I likhet med b10logen kompletterar han
denna ontogenitiska psykologien, folkpsykologien, lär han sig att förstå många
rudimentära kvarlefvor från ett primitivt kulturstadium i vår tids psykiska
habitus.
Folkpsykologien är liksom sin systervetenskap: djurpsykologien själsforskningens
jämförande anatomi, Men psykologien äger också sin patologiska
fys10logi I abnormpsykologien, hvilken med sitt studium af psykiska defekter
och sjukdomsfenomen g1fvit så många intressanta och djupgående uppslag för
tydningen äfven af det normala själslifvets problem.
I dessa komparativa forskningsgrenar framstår psykologien som en psykobiolog1sk
vetenskap. Men lika visst som biolog1en öfver den fysiologiska kemien
måste söka en anknytning med fysiken och i sista hand med den allmänna
mekaniken, så tenderar också psykologien med nödvändighet mot ett mekaniskt
forskningsideal. Den biomekaniska synpunktens genombrott hos Cartesius
följdes också snart af det psykomekaniska åskådningssättets genombrott hos
Spinoza - i oöfverträfflig skärpa preciseradt i hans ord:
"Ordningen och sammanhanget mellan ideerna å'r densamma, som ordningen och
sammanhanget mellan tingen".
I en mera konkret formulering kunna v1 påvisa en analog tankegång hos Kant,
trots hans r>rincipiella betänkligheter mot psykologiens utformning till exakt
vetenskap. Atminstone räknar han med den psykomekaniska ståndpunkten som
med ett allvarligt tankeexperiment, då han i "Kritik der praktischen Vernunft"
säger:
"Om det vore för oss möjligt att hafva en så djup insikt i en må'nniskas
sinnesart, sådan den framträder såvå'l genom inre som yttre handlingar, att
hva1·je äfven den minsta driffjå'der vore oss bekant, så skulle man med så'kerhet
kunna uträkna den må'nniskans framtida uppförande såsom en mån- eller
solförmörkelse kan förutså'gas".
Man kan, säger han i samma kapitel, kalla all nödvändighet hos de timliga
tilldragelserna enligt naturkausalitetens lag för naturmekanism, äfven om man
därvid icke underförstår, att de ting, som lyda därunder äro verkliga materiella
maskiner. Ty äfven själslifvet kan uppfattas som en mekanism och Kant belyser
detta med Leibnitz' föreställning om själen såsom Automaton spirituale.
För att utreda innebörden i ett psykomekaniskt betraktelsesätt torde det vara
lämpligt att anknyta till en karaktäristik af mekanismen som fysikalisk princip.
Mekanismen behandlar förändringarna i naturen såsom rörelseprocesser hos
materien. Där dessa förändringar hafva karaktären af massrörelser såsom vid
tyngdkraftens attraktion mellan två klot, där vinner den mekaniska analysen en
exakt beräkning af rörelseförloppet genom en regress till de försvinnande små
elementardelarnas ömsesidiga attraktion, hvilka i sin integrala summering
betinga masseffekten. En mera alldaglig analys säger oss, att då en sandmassa
krossar ett hustak, katastrofen betyder en summa af alla de otaliga
sandkornens små tyngder. Den mekaniska värmeteorien lär oss, att när
ångpannans vägg brister för gastrycket, detta beror därpå, att summan af de
osynliga smådelarnas eller gasmolekylernas bombardemang öfvervinner dess
motståndskraft, såsom hagelskuren spränger en glasruta.
En mekanisk förklaring på det psykiska området skulle betyda, att själsföreteelserna
kunde förklaras ur en samverkan mellan psykiska element, i sin
individuella själfständighet jämförliga med molekyler eller atomer. Försök till
en sådan förklaring äro lätta att finna i psykologiens historia, och först möter
oss härvid den s.k. a s s o c i a t i o n s p s y k o I o g i e n, som grundlades af
Thomas Hobbes och sedan utbildades af Hume, Hartley m. fl. Men också på
andra håll kan man tydligt spåra ett psykomekaniskt åskådningssätt i den äldre
psykologien. Det är sålunda väl motiveradt, då Kant i Leibnitz ser den typiska
representanten för uppfattningen af själen som Automaton spirituale. Ty äfven
Leibnitz bygger på antagandet af psykiska elementarfaktorer vid förklaringen
af mera komplexa själstillstånd. Våra medvetna intryck eller perceptioner, som
Leibnitz säger, uppbyggas af "les petites perceptions" eller "perceptions
insensibles", de små, de undermedvetna förnimmelserna. Dessa äro så att säga
differentialerna i medvetandet, som summera sig till de medvetna komplexerna
som integraler - en analogi, hvilken ju faller sig helt naturlig för skaparen af
infinitesimalkalkylen. Så ter sig för Leibnitz hafvets brus som en perceptionsintegral
öfver de försvinnande små intryck, som nå vårt medvetande från hvarje
liten bölja för sig. Men ej blott våra förnimmelser och föreställningar utan
också känslor och viljeakter äro ett utslag af småförnimmelsernas omärkliga
rörelser i vår själ.
Huru djupt Leibnitz med sin teori om de små förnimmelserna bottnar i ett
mekaniskt betraktelsesätt, ser man bäst däraf, att han uttryckligen jämför
dessa små förnimmelsers betydelse för själsvetenskapen med de s.k. korpusklernas
eller smådelarnas betydelse för fysikens förklaringsmetoder.
Hos Leibni tz finna vi tydligen premisserna för en matematisk behandling af
medvetenhetsmekanismen, men han har icke vågat försöket att draga
konsekvensen däraf genom formuleringen af några mera speciella lagar för de
psykiska kvantitetsvariationerna. Det var hans metafysiske frände Herbart, som
här upptog hans mantel och därmed skapade det första uppslaget till en
matematisk psykologi. Liksom Leibnitz under begreppet perception inordnar
hvarje uppfattning af yttre och inre medvetenhetsaffektioner, så är för Herbart
termen Vorstellung ett uttryck så väl för sinnesförnimmelser som för
föreställningar i betydelsen af minnesbilder och fantasiprodukter, De mera
komplexa medvetenhetstillstånden äro uppbyggda af enkla föreställningskomponenter
såsom tingen af sina molekyler. Stamma dessa komponenter från
skilda sinne, kallar Herbart föreställningskomplexet en komplikation. En sådan
komplikation är ordföreställningen, hvari ju ingår synföreställningen om
ordbilden på papperet, hörselföreställningen om ordklangen, rörelseföreställningen
om dess uttalande och nedskrifning. Stammar åter ett komplex från
samma sinnesområde såsom tonerna i en harmoni, kan en sammansmältning
uppstå - ett begrepp, som redan Aristoteles definierat på ett med Herbart
besläktadt sätt. Detta fall inträder dock endast, när de till samma sinnesområde
hörande föreställningarna stå hvarandra relativt nära. Vid en viss
distans, en viss motsats mellan sådana föreställningselement inträder i stället
hvad Herbart kallar en hlimning dem emellan.
Teorien om hämningsprocesser mellan föreställningarna äro af central
betydelse i Herbarts psykologi och sammanhänger intimt med dess mekaniska
grundåskådning. Föreställningarna befinna sig enligt Herbart i en ständig
rörelse inom medvetandet ungefär som molekylerna i en gasmassa, men de äro
härvid utsatta för ständiga inbördes kollisioner och hinna därför i hvarje
ögonblick blott en försvinnande bråkdel af den väg, de egentligen skulle
genomlupit. De kunna t o m enligt Herbart blifva totalt hämmade, komma i
hviloläge. Psykiskt sedt betyder rörelsen variation af föreställningens medvetenhetsgrad,
och total hämning är dess öfvergång till det undermedvetna, när
den, som Herbart ock säger, sjunker under medvetandets statiska tröskel.
Han pekar här på förhållandet mellan det fria värmet och det bundna som
analogi. Också det bundna värmet representerar ju en energi, och så göra äfven
föreställningarna under tröskeln. De äro, som han ock säger, att förlikna vid
samman.pressade stålfjädrar, och sträfva därför att stiga upp igen i medvetandet,
samt komma strax, om blott hämningen genom föreställningarnas växelspel
undanröjdes.
Det är I anknytning till denna sin hämningsteori, som Herbart utvecklat den
egenartade och omfattande matematiska undersökning, som han kallar
föreställningarnas statik och mekanik - dynamik skulle vi väl hellre här säga.
Han anser sig nämligen kunna exakt beräkna t. ex. den hämningssumma, som
uppstår vid föreställningars konkurrens, och fördelningen af detta belopp på de
respektiva komponenterna. Förhålla sig t ex två föreställningar i styrka som 12
tJ!l 6 före hämningen, så nedsättas de till 10 och 2 enligt Herbarts formel.
Numera torde man väl i moderna psykologiska kretsar betrakta dessa kalkyler
som en skäligen ofruktbar tankelek af uteslutande historiskt värde, om man ock
respekterar Herbarts nitälskan för ett exakt grepp på psykiska problem.
Redan under Herbarts lifstid I början af 1830-talet offentliggjorde fysiologen
Ernst Heinrich Weber några undersökningar, som syntes innebära ett mera
fruktbärande uppslag till en matematisk behandling af psykologien än det
Herbartska. Weber begränsade ej som Herbart problemställningen till den
psykiska verklighetens sammanhang inom sig själf, utan satte den i relation till
de yttre förhållanden, med hvilka den korresponderar. Han frågar: kunna vi
påvisa någon matematisk regel, enligt hvJ!ken våra förnimmelsers styrka
variera i anslutning till variationer I de yttre sinnesintrycken?
Webers uppslag till en exakt behandling af dylika problem anknyter sig till det
allbekanta faktum, att man icke kan märka mycket små viktskillnader. Låter
Jag en försöksperson först få sin på bordet liggande hand belastad med en vikt
af 100 gram, och strax efter utbyter den mot en vikt af 101 eller I 02 gram, så
märker han ingen viktskillnad. Först då man efter de 100 gram låter
omedelbart en vikt följa på låt oss säga 110 gram, märker han en tydlig
viktökning.
Webers experiment visade nu vidare, att om den nätt och jämt märkbara
viktökningen vid I 00 gram är 10 gram, så är den vid 200 gram 20 gram, vid 300
gram 30 gram. Retningstillväxten, som framkallar en nätt och jämt märkbar
tillväxt i förnimmelsens styrka, står sålunda i alla dessa fall i samma
förhållande till den retningsintensitet, hvilken den har att aflösa. Denna s k
Weberska Jag synes åtminstone approximativt gälla för intryck af en viss
medelstyrka inom de olika sinnesområdena.
Vid extremt små eller extremt starka begynnelseretningar inträda de s k undre
och öfre afvikelserna från den Weberska lagen, 1 det nämligen åtskillnadskänsligheten
här blir mindre än den enligt denna lag bör vara. Därmed förlorar
dock ej lagen sitt värde, lika litet som Boyle-Mariottes lag om förhållandet
mellan gasers tryck och volym blir värdelös, därför att man vid extremt höga
tryckgrader, då gaserna närma sig sin förtätningspunkt, finner afsevärda
afvikelser från lagen.
Gustav Theodor Fechner fullföljde och fördjupade det experimentella studiet af
de problem, som knyta sig till Weberska lagen, samt sökte i sitt I 859
publicerade verk "Elemente der Psychophysik" glfva en generell matemattsk
formulering af förhållandet mellan de fysiska och psykiska processerna
öfverhufvud. Han utgår i sina kalkyler från den förutsättningen, att våra
förnimmelser kunna betecknas såsom sammansatta storheter, liksom Leibnitz
förklarar de medvetna förnimmelserna genom en summering af undermedvetna
elementarförnimmelser. I följande ord har Fechner tydligt preciserat sin teori.
"Vi måste sönderdela hvarje förnimmelse i lika stora afdelningar eller lika
stora inkrementer, från hvilka den växer från nolltillståndet, och tå'nka oss
antalet af dessa lika stora afdelningar såsom bestå'mda genom antalet af de
därtill hörande variabla retningstillvå'xterna, hvilka äro i stånd att frambringa
lika stora förnimmelseökningar, på samma sätt som då vi må'ta ett tygstycke, i
det vi best/imma antalet af dess lika stora afdelninga,· genom det antal af
alnar, med hvilket vi kunna tå'cka det".
Öfvergår jag från en begynnelseretning 1 ena fallet af I 00 gram till den jämt
och nätt märkbara viktökningen vid 110 gram, och i andra fallet frän 1,000
gram begynneklseretning till en belastning med 1,100 gram, som här
representerar den nätt och jämt märkbara viktökningss1ffran, så äro alltså
enligt Fechner 1 båda dessa fall de nätt och jämt märkbara viktökningarna i
förnimmelsestyrka sinsemellan lika, representera en konstant storhet, som blir
den psykofysiska måttenheten. På bas af detta antagande formulerar Fechner
den allmänna psykofysiska grundlag, enligt hvilken förnimmelsen är proportionell
mot retningens naturliga logaritm.
Vi kunna här icke ingå på någon behandling af den mångåriga och vidlyftiga
debatt, hvartill psykofysiken gifvit anledning, med alla mer eller mindre
fundamentala angrepp på dess lärobyggnad och olika försök att tolka de fakta,
hvarpå den baserat sig. Huru än en värdering må utfalla, skall psykofysiken
alltid framstå som det första allvarliga försöket till en på samma gäng
matematisk och experimentell behandling af psykologiska problem. Den erhöll
emellertid redan under sin första utvecklingsepok härutinnan en systervetenskap
i den fysiologiskt psykologiska experimentalforskning, som b!Jfvit en
omedelbar konsekvens af sinnesfysiologiens utveckling under det gångna seklet.
Jag behöfver blott påminna om Helmholtz' banbrytande undersökningar öfver
tonförnimmelser och öfver den fysiologiska optikens problem samt om Magnus
Bliz' arbeten rörande hudsinnena. Därigenom har ej blott den specifikt
psykofysiska problemställningen om förnimmelsernas intensitetsvariationer,
utan ock spörsmålet om deras kvalitativa förändringar såsom funktion af yttre
kvantitativa processer fått en mångsidig belysning. En icke mindre viktig epok i
den exakta psykologiens utveckling betecknas af r e a k t i o n s e x -
p e r i m e n t e t s införande i den fysiologiska psykologiens metodik genom
Helmholtz, Donders och \Vilhelm Wundt. Därmed var vägen öppnad för ett
ingående studium af tidsförloppet vid psykologiska processer, som utlösas af en
yttre retning. Vi kunna t. ex. genom lämpliga försöksanordningar uppmäta den
tid, som förflyter mellan det ögonblick, då ett ord blir synligt för en
försöksperson och det ögonblick, då han blir färdig att uttala det. Eller vi
kunna låta honom få se t. ex. ordet bord med order att i minnet uppdrifva
motsvarande latinska ord. Reaktionsexperimentet gifver oss då vägledning att
utfinna den tid, som reproduktionsförloppet tager i anspråk. Härmed ledas vi in
på spörsmålet om den experimentella metodens tillämpning inom minnesforskningen.
UppsJagsgifvande undersökningar rörande t1dsförhåJlandena vid olika
typer af associationsprocesser gjordes redan för omkring 30 år sedan på Wundts
laboratorium af Trautscholdt och Krcepelin, och de hafva senare med åtskilliga
variationer af andra forskare fullföljts. Ungefär samtidigt kom ett än mer
epokgörande uppslag till experimentell minnesforskning i Hermann Ebbinghaus'
1885 publicerade arbete: "Uber das Gedå'chtniss", resultatet af mångåriga
försök speciellt angående de problem, som knyta sig till i n I ä r n i n g s -
p r o c e s s e n.
Möjligheten till exakt behandling af dylika problem kunna vi belysa genom ett
exempel. Antag, att två nyböqare i tyska hafva fått samma läxa t. ex.
uppräkning af substantiver, som bilda undantag från en plura!Jsregel. Den ene
lär sig det tjogtal af ord, hvarom det kan vara fråga, efter Jåt oss säga 60
genomläsningar, den andre efter blott 30 repetitioner i sträck. Läsa de i samma
tempo, betyder detta tydligen dubbelt så lång tid för den förre som för den
senare. Antalet repetitioner äfvensom mlärningstiden erbjuder då ett mått för
de båda gossarnas olika inlärnmgsförmåga inför lexan. Vi antaga vidare, att
några månader gått af terminen och att kursen skall repeteras. Några af orden
sitta då kanske ännu kvar 1 minnet, men en del hafva hunnit glömmas. För att
ånyo inlära dem till felfri mrabbling behöfva dock gossarna nu få'rre
repetitioner än första gången, så att den nu 1 stället för 60 repetitioner blott
behöfver t. ex. 15, den andre i stället för 30 repetitioner är färdig efter endast
12. Den arbetsbesparing, som sålunda är en följd af det föregående memoreringsarbetet,
kan tydligen exakt uttryckas genom beräkning af differenserna
mellan de repetitionss1ffror, som de båda gossarna hade vid första och andra
inlärningen och då äga v1 en exponent för de båda gossarnas respektiva
behållningskapacitet i den relativa besparingsprocenten.
Vi hafva i dessa alldagliga exempel utgångspunkter för de båda systermetoder,
som Ebbinghaus introducerade i minnesforskningen: inlärningsmetoden för
undersökning af minnets förmåga att upptaga nya intryck, besparingsmetoden
för undersökning af dess förmåga att varaktigt behålla dem. Så enkelt detta
grepp på minnesforskningen än kan synas, så har det dock varit förbundet med
stora svårigheter att tillämpa det som verkligt exakt metod. Ty för exakt
forskning fordras, att vissa försöksbetingelser äro konstanta som bakgrund mot
den variabla försöksfaktor, hvars effekt man v!lle undersöka.
När jag t. ex. vet, att tvenne gasbehållare hafva samma rymd, och båda befinna
sig under samma temperaturförhållanden, t. ex. 300 C, så kan jag fråga, huru
mycket vätgas bör väga i det ena, kväfgas bör väga i det andra kärlet för att
jag skall få samma gastryck - låt oss säga 160 cm, kvicks!lfvertryck. Det skall
då visa sig, att vi måste ändra på vikterna, tills vi få 2 viktdelar vätgas och 28
viktdelar kväfgas, så att vikterna motsvara gasernas respektive molekylarvikter.
Detta beror ju enligt Avogadros sats därpå, att lika gasvolymer af två gaser vid
samma temperatur också hafva samma anta! tryckg1fvande molekyler. Man
skulle nu kanske tro, att om man i ett tomt kärl under samma förhållanden
uppvärmde salmiak efter dess molekylarvikt 53,5, til 300 C, man då också här
skulle få 160 centimeter tryck. I själfva verket får man dock nu 320 cm, dvs ett
dubbelt så stort tryck, som man på förhand enligt den allmänna lagen skulle
hafva beräknat. Detta får sin förklaring däri, att salmiakgasens molekyler i
motsats till vätets och kväfvets vid denna temperatur sönderdelas eller
dissocieras, så att dess gasmassa kommer att innehålla dubbelt så många
tryckande smådelar, som hvardera af de andra gaserna. Liksom nu beräkningen
af gasernas tryckförhållanden kompliceras genom en opåräknadt varierande för
söksfaktor, där man väntat konstans, nämligen dissociationen af gasmolekyler,
så kan associationen mellan våra föreställningar vid minnesexperiment
uppträda som en lika opåräknad variabel. Men den variabla faktorn är icke lika
lätt att exakt värdesätta som effekten af gasens dissociation,
Jag antager fortsättningsvis, att vi vilja mäta två minnesprestationer genom att
jämföra repetitionssiffrorna för två lika långa ramsor af utländska ord, t, ex.
spanska glosor. Den ena ramsan innehåller ord sådana som Flecha pil, Boca
mun, Puerco svin; den andra ramsan består af ord sådana som Aceite olja, Zato
brödbit, Adarga sköld. De tre sistnämnda orden äro dels af arabiskt, dels af
baskiskt ursprung och erbjuda icke några likhetspunkter med ord, som äro
bekanta från de vanliga skolspråken. Annorlunda vid de tre första. Flecha har
det franska fleche, pil, boca har bouche och puerco porc till anknytning i en
bildad persons ordförråd, Medan orden af arabiskt och baskiskt ursprung kunna
jämföras med odelade molekylära enheter, då de röra sig i medvetandet, så äro
ord sådana som Flecha och Puerco att jämföra med de dissocierade molekylerna
i salmiakgasen, i det deras effekt på medvetandet medbestämmes af de
associationer de framkalla. En lista med sådana etymologiskt genomskinliga
ord kommer att utöfva ett starkare tryck på medvetandet och tränger lättare in
däri än listan med arabiska och baskiska låneord, Om alltså en försöksperson
lär sig en lista med 15 sådana konstiga ord efter 50 Jäsningar, och en annan
dag lär sig en 15 ords lista med franska hjälpassociationer efter blott 20
läsningar, så kunna vi icke af den mindre repetitionssiffran sluta till, att hans
minnesdisposition den dagen varit bättre ty de båda uppgifterna äro icke
ekvivalenta, och arbetsprestationerna därför icke sinsemellan jämförliga,
För att kunna ladda medvetandet med memoreringsramsor af ekvimolekylär
sammansättning tillgrep nu Ebbinghaus utvägen att skaffa ett artificiellt
material, Han bildade meningslösa stafvelser af typen lap, dein, pauf, jut, alltså
med konsonantljud i början och slutet samt en enkel vokal eller diftongljud i
midten, af bokstäfver som på måfå togos ur en låda, så att hvarje enskild
stafvelse bestämdes af slumpen, Af sådana stafvelser uppbyggdes ramsor på
t, ex, 12 eller 24 stafvelser, hvilka skrefvos på pappersark och därifrån aflästes
på vanligt sätt, Ebbinghaus var i dessa första försök på en gång försöksperson
och försöksledare - en princip, som både han själf och andra forskare sedermera
med rätta frångått, Gifvetvis undvek han att söka efter memotekniska knep för
att underlätta inpräglingen, och sökte äfven på annat sätt gifva försöken så
konstanta betingelser som möjligt, t ex genom fixerering af tempo och rytm.
Med dessa enkla resurser utan en enda apparat gjorde nu Ebbinghaus en serie
viktiga och grundläggande undersökningar med inlärnings- och besparings
metoden, Genom att fastställa det minimum af repetitioner, som fordras för att
t. ex, J timma eller 9 timmar eller 24 timmar efter felfri inprägling af ekvivalenta
ramsor ånyo inlära dem, få vi enligt besparingsmetoden ett uttryck för
den hastighet, med hvilken ett inlärdt pensum sjunker ned i glömska, De första
timmarna är hastigheten stor, så att kurvan faller, för att sedan sjunka så
mycket långsammare, så att den efter ett par dygn håller sig på så godt som
konstant nivå i lång tid. Han undersökte bl a också, hur repetitionernas fördelning
i tiden verkar, och fann därvid, att om man fördelar t ex 60 repetitioner
på flera dagar, så blir resultatet för inlärningsprocessen bättre, än om man
hopar dem på samma dag och läser i ett sträck - en experimentell verifikation
af den gamla erfarenheten, att det är dålig minnesekonomi att blockläsa,
Sedan Ebbinghaus' arbete sett dagen, dröjde det icke länge förrän Georg Elias
MUiler i Göttingen och hans läriungar började ingående undersökningar af de
problem, som Ebbinghaus behandlat. MUiler arbetade de första åren liksom
Ebbinghaus med inlärnings- och besparrngsmetoden, men med mycket väsentliga
förbättringar i försökstekniken, däribland skärpning af reglerna för stafvelseramsornas
sammansättning till största möjliga ekvivalens, samt successiv
exposition med konstant expositionstid för hvarje stafvelse i stället för
Ebbinghaus' enkla afläsning från ett vanligt pappersark. Därjämte skildes
försöksledarens värf alltid från försökspersonens.
MUiler introducerade ock för 20 år sedan en ny metod vid sidan af de
föregående, nämligen den s. k, t r ä f f m e t o d e n. I träffmetoden förfar men
enligt samma princip som språkläraren vid ett glosförhör, då han vid hvarje
svenskt ord i den inlärda gloslistan af läqungen äskar motsvarande utländska
ord. Vid ett sådant förhör finner den utfrågade somliga ord efter kortare tid,
andra åter efter längre sökande. Träffexperiment låta sig alltså lämpligen
kombinera med undersökningar rörande associationstiden eller träfftiden för
hvarje särskildt ordpar eller stafvelsepar i serien. Särskildt är det af stort
intresse att fastställa, huruvida de associationer, som besitta den större styrkan
och gifva högre procent af träffar, också i allmänhet gifva de kortare
reproduktionstiderna. Har jag t. ex. för 12 timmar sedan inlärt två olika
stafvelseramsor af samma längd, och visar det sig vid pröfningen, att den ena
ramsan ger dubbelt så många träffar som den andra, så tyder detta på en större
associationsstyrka inom denna ramsa. Enär det nu tyckes naturligt, att man
finner en association desto hastigare ju starkare den är, så borde också
träfft1den för den träffrikare ramsans led I genomsnitt vara kortare än i den
andra.
En del af MUllers försöksserier med träffmetoden afsågo att belysa det
inflytande, som antalet repetitioner utöfvar på träffprocent och träfftid. Om 8
repetitioner utöfvar på träffprocent och träfft1d, Om 8 repetitioner per ramsa
gifva 39% träffar, så bör man af 12 repetitioner kunna vänta en något högre
träffprocent, kanske 45% - naturligen under för öfrigt lika försöksvillkor. Och
parallellt härmed sl
kortare för de träffrikare ramsorna.
Äfven ex per i mentalpsykologien har emellertid sina öfverrasknrngar att bjuda
oss på, hvilka eftertryckligt lära oss, att psykologien lika litet som naturvetenskapen
förmår beräkna hvaqe speciell eventualitet, med mindre man rådfrågar
erfarenheten. Mot all förmodan visade det sig, att blott i en enda serie af de 5
mycket långa försöksserierna genomsnittstiden för träffarna något minskades
med växande träfftal, men att den däremot I de fyra återstående serierna icke
visade någon tendens att sålunda minskas, Ja t o m på vissa håll förlängdes.
Fastän man t ex inom första försöksserien vid 8 rep. hade 39% träffar, vid 13
rep, hade 57% d:o, vid 18 rep. hade 69% d:o, så höll sig dock träfftiden nästan
konstant för alla tre konstellationerna. Ja, den visade till och med en liten
förlängning från 2,23 till 2,34 sek. vid jämförelsen mellan ramsorna med 8 och
ramsorna med 13 repetitioner, i stället för förkortning.
Huru förklara detta paradoxala förhållande, som tyckes strida ej blott mot
apriorisk beräkning utan också mot så många erfarenheter? Först må betonas,
att de träfftider, hvarom här är fråga, äro genomsnittstider. I själfva verl
består nu hvaqe ramsa, då den pröfvas, af två olika assoc1ationsgrupper. Den
ena gruppen omfattar de stafvelsepar, som kommit öfver medvetandets tröskel,
hvad Muller kallar öfvervärdiga associationer. Dessa gifva alla träffar, Den
andra gruppen omfattar par, som stanna under medvetandets tröskel eller äro
undervärdiga. De orka icke gifva träffar, men hafva dock ett visst mått af
styrka, och förstärkas genom nya repetitioner lika så väl som de öfvervärdiga
associationerna. Dessa förnyade repet1t10ner hafva emellertid en olika effekt,
allteftersom de träffa de öfvervärdiga eller undervärdiga associat10nerna. På
de öfvervärdiga verkar det ökade repet1 t10nstalet 1 form af en förkortning af
träfftiden, på de undervärdiga åter i den form, att de blifva lyfta upp öfver
tröskeln till öfvervärdiga och börja gifva träffar. Dessa genom ökad repetit10n
nymobiliserade associationer hafva emellertid en lång träfftid och de inverka
vid beräkningen förlängande på träffarnas genomsnittssiffra, samt fördölja
därvid den förkortning af träfftiderna, som faktiskt skulle visa sig, om man
blott toge hänsyn till de mest öfvervärdiga associationerna. Endast i de fall,
där repetitionernas ökning verkar en mycket obetydlig stegring 1 träffprocenten,
bör man enligt denna förklaring få en förkortning af träfftiden - och detta
framgick äfven af den enda bland Mullers försöksserier, där faktiskt en
genomgående minskning i träfftiden förefanns. Här var skillnaden i träfftal
blott 1-3% mellan de olika konstellationerna. Härmed har Muller alltså visat,
att afvikelserna i de försöksserier, hvarom här är fråga, från den generella
lagen endast äro skenbara och i själfva verket bekräfta regeln.
Bland öfriga intressanta detaljer I Mullers experiment enligt träffmetoden må
här blott ännu en framdragas, hans undersökningar öfver det problem, som
intog en så central ställning i Herbarts psykomekanik, nämligen hämningsprocesser
under föreställningars växelverkan. Genom mycket omfattande försök
har Muller ådagalagt, att hvarje psykisk verksamhet, som inträder ofvanpå en
memoreringsakt, utöfvar en ogynnsam återverkan på behållningen af denna
memorering, en retroaktiv hämning. Läsa vi alltså två likvärdiga jämförelseramsor
med samma repetitionsantal och med samma mtervall mellan inläsning
och pröfning, samt låta den ena ramsan följas af en extra ramsa, en
räkneuppgift eller betraktande af en bild, så visar denna af en efterföljande
själsoccupation grumlade ramsa såväl lägre träfftal som längre träfftider än
jämförelseramsan. Att detta icke enbart kan förklaras vara ett trötthetsfenomen,
har Muller genom särskilda försöksanordningar bevisat.
Men Muller har äfven behandlat en annan sida af hämningsproblemet, hvad vi
kunna kalla den associativa hämningen mellan två konkurrerande reproduktionstendenser.
Om t ex en gosse i den tyska glosboken efter ordet Of en endast
finner ett ord, nämligen ugn, men efter ordet Boden finner två ord, nämligen
mark och golf, så bör vid förhöret på ordet Boden en konkurrens kunna uppstå
mellan de båda olika reproduktionsmöjligheterna mark och golf. Antingen
kommer han då att dröja längre med svaret, än vid Ofen. Eller - han kommer
kanske rent af aldrig att finna något svar, emedan de båda tendenserna mark
och golf totalt förlama hvarandra.
Muller har underkastat det problem, som här yppar sig, årslånga experimentella
undersökningar och gifvit exakta bevis för existensen af en dylik associativ
hämning. Han gick härvid så till väga, att försökspersonen först ett visst antal
gånger fick läsa en lista af t. ex 4. stafvelsepar såsom
nak JOm
h1s gön
dur kez
bauk lät
samt efter en viss mellantid en annan lista, som har stafvelser gemensamma
med den första listan, t ex
nak pef
lir sol
dur fäm
jep teun
Om mellantiden nu är så afpassad, att man vid läsningen af denna andra ramsa
icke alltför starkt påmrnner sig den första ramsans förbindelser för de
dubbelkopplade stafvelserna samt lyckas gifva den andra ramsan en lämplig
repetitionssiffra, så kan en hämning för de dubbelkopplade stafvelsernas
associativa förbindelser tydligen påvisas, då de jämföras med de enkelkopplade
1 båda ramsorna. De fall, då de dubbelkopplade stafvelserna gåfvo träffar från
sina parstafvelser i första ramsan uppgingo blott till 37%, medan de
enkelkopplade stafvelserna 1 samma ramsa gåfvo 66% i träfftal, Träfftiden var
också i genomsnitt något längre för dubbelkopplade (3,3 sek) än för
enkelkopplade (3, I sek), De fall, då dubbelkopplade stafvelser gåfvo träffar
från den senare ramsan uppgick till blott 53% med den långa genomsnittsträfft1den
af 2,5 sek, medan de enkelkopplade stafvelserna i samma ramsa gåfvo
64% träffar med den korta träfftiden af 1,9 sek, I dessa siffror är hänsyn tagen
såväl till de fall, då dubbelkopplade stafvelser gåfvo blott en träff, som då
dubbelträffar kommo en från hvardera ramsan,
Vi hafva här tydligen ett psykiskt parallellfall till det fenomen, som vid
rnterferens t ex mellan två ljusvågor under vissa villkor yppar sig i form af
ljusstrålarnas utsträckning. Och detta psykiska rnterferensfenomen har ett stort
intresse ej blott ur den teoretiska psykomekanikens synpunkt. De MUllerska
försöken låta oss i exakt formulering ana räckvidden af de hämmande
inverkningar, som en från begynnelsen oriktig tankeförbindelse kan utöfva på
senare kunskapssträfvanden. I sannrng ett viktigt memento för pedagogen.
Vi vtlja ti 11 sist tangera ett spörsmål, som ligger nära till hands. Hafva de
psykolog1ska laborationsförsöken någon större betydelse för vår förståelse af
det, som i dagliga lifvet tilldrager sig i vår själ? Hvad är det eljes, frågar man,
för glädje att syssla med dessa homogena normalramsor? Härtill svara vi, att
resultatet af en memoreringsakt med en menrngslös ramsa naturligtvis
betecknar ett gränsfall, som endast undantagsvis förekommer i Jifvet, t. ex. vid
inlärning av siffror, och äfven i sådana fall mestadels icke i srn mekaniska
renhet, utan bemängd med hvarjehanda inlärningsknep af memoteknisk art. Och
gå vi till glosläsning, äro v1 redan ytterligare ett stycke på sidan af rent
mekanisk memorering, för att' nu icke tala om en sammanhängande tankekedja
t. ex. en diktstrof. Men ehuru ett sådant material ställer oss inför mera
komplicerade betingelser än en MUllersk normalramsa, så kunna vi äfven här
inom vissa gränser vänta att finna ett uttryck för den lagbundenhet, som vi
upptäckt i vårt laboratorium. Ty I hvarje memoreringsakt ingår en mekanisk
faktor, om ock mera påtagligt I en gloslista än I en dikt. Gifvetvis hafva
emellertid jämförelseexperiment med memorering af material med mening och
sammanhang härvid ett synnerligt intresse, i den mån de låta sig anordna under
konstanta betingelser.
Literature
Först publicerad: Herrlin, A. Psykologins utveckling till exakt vetenskap. Psyke, 1912, 7, 35 – 50.
Senare publicerad: Herrlin, A. Psykologins utveckling till exakt vetenskap. 26 januari 1912. I Lindberg, L. & Berge, B.-M Pedagogik som vetenskap – vetenskap som pedagogik. Installationsföreläsningar i pedagogik 1910 – 1982, 40 – 49.
Related records in Alvin
Object type
Subject, topics
Location
Linnaeus University LibraryBox 451
351 06 Växjö
Identifiers (general)
urn:nbn:se:alvin:portal:record-154570 (nbn)
Identifiers (local)
alvin-record:154570 (alvin)
Licensing of the work
CC BY-NC-ND