Language
Persons
Origin
1939-04-22
Physical description
Format: Non digital
Contents
Som en röd tråd genom pedagogikens idehistoria går en ständigt återkommande
fråga: vad kan egentligen uppfostran åstadkomma och vilka äro dess bestående
resultat? Denna fråga är naturligtvis icke till sin natur enkel. Den innesluter
ett flertal problemställningar, som i sin tur leda till ständigt nya frågor.
Praktiskt och teoretiskt är emellertid spörsmålet och de därmed sammanhängande
många frågorna av en så utomordentlig betydelse, att man trots allt
kan tala om en fråga, som ständigt förnyad blivit ställd av generation efter
generation, ehuru den besvarats på de mest skiftande sätt.
Frågan om uppfostrans möjligheter och gränser, om vad uppfostran kan - och
icke kan - åstadkomma är ett av den pedagogiska idediskussionens stora
temata. Den invändning, som lätteligen kan resas mot denna pedagogiska
kardinalfråga - och som ofta upprepats, måhända lika ofta som frågan själv
ställts - är givetvis den, att problemet är för vidsträckt och frågan eller
frågorna alltför vagt formulerade.
Gentemot denna ofta upprepade invändning kan ett motargument av rent
pragmatisk art presteras: frågan måste ständigt upprepas och ställas på nytt av
varje generation i hela sin räckvidd och med alla sina konsekvenser. Ty lika
visst som uppfostran i sin praktiska utövnrng hos människan är betingad av
starka medfödda instinkter att vårda sig om och skydda de växande, lika visst
är tänkandet över uppfostrans problem, dess mål, medel och resultat grundat i
den mänskliga intelligensens egen natur. Intelligens är väl nämligen -
åtminstone enligt en provisorisk och rent praktisk definition - framsynt
förutseende av tänkbara verkningar orsakade av vårt handlande och dess
resultat genom logisk översikt och syntes åstadkommen klarhet i vissa givna
problem.
Det är därför icke underligt, att frågan ständigt upprepats, ty den måste enligt
nödvändiga inre lagar ständigt återkomma, även om svaret icke kan ges
entydigt och klart, utan - för att citera lbsen - måste te sig både "stykkevis og
delt".
Uppfostrans möjligheter ha av pedagoger i alla tider antingen måttlöst
överskattats eller pessimistiskt undervärderats. Gränserna för dess tänkbara
verkningar ha dragits än snävt, än generöst, allt efter de pedagogiska tänkarnas
pessimistiska eller sangviniska lynnesläggning. Det är icke min mening att här
söka skildra den historiska utvecklingen av denna pedagogikens kardinalfråga,
men ett och annat exempel kan onekligen bidraga till att illustrera vad som
nyss nämndes angående de i pedagogikens historia åstadkomna svarens
påtagliga subjektivitet. Vi behöva icke gripa längre tillbaka än till Rousseau,
den store inledaren av den modärna tidens uppfostringsteoretiska diskussion.
Rousseaus åsikter så som de framträda i hans stora pedagogiska huvudverk
Emile äro fortfarande i många hänseenden märkvärdigt levande och aktuella.
Detta uppfostrans naturevangelium - som Goethe benämnde skriften - rnnebar
en flammande protest mot tvång och ett frihetens entusiastiskt formulerade
uppfostringsprogram inom pedagogiken. Uppfostrans må! är för Rousseau
detsamma som naturens. Barnet skall få växa upp fritt, !ära genom personlig
erfarenhet, organiskt utvecklas efter sina egna behov, övas och härdas i frihet
genom ianspråkstagande av anlag och dispositioner.
Grundtankarna I EmiJe äro ytterst beroende av Rousseaus uppfattning av
människonaturen. De härskande uppfostringstraditionerna inneburo enligt
Rousseau främst ett fördärvande av det goda och ursprungliga i människonaturen.
Mot denna bakgrund formulerade han sina individualistiska frihetsideaJ,
sitt betonande av det aktuella nulivets betydelse i uppfostran och
barnets naturliga rättighet att under uppväxtperioden få vara barn och icke en
vuxen i miniatyr.
För Rousseau framstod aJltså uppfostrans möjligheter såsom givna i barnaindividualitetens
natur. Det gällde enligt honom främst att !åta den naturliga
utvecklingen komma till sin rätt och värna betingelserna för dess mognad, Trots
vissa påtagliga överdrifter och fantastiska paradoxer lever denna rousseauanska
mognadstanke kvar och påverkar ännu i våra dagar det pedagogiska tänkandet,
En naturlig konsekvens av Rousseaus pedagogiska grunduppfattning blev det
förutsättningslösa studiet av barnanaturen, Rousseau kan sägas vara den förste
barnpsykologen även om hans verksamhet i detta hänseende snarare markerades
av ett antal träffsäkra och intuitiva omdömen än säkert vunnen kunskap,
För Basedow, Pestalozzi och Herbart rnnebar det rousseauanska idestoffet ett
ferment av ytterst fruktbart slag. Men ingen av dessa pedagogiska tänkare kan
sägas ha väsentligt utbildat de stora rousseauanska grundtankarna: frihetstanken,
mognadstanken och utvecklingstanken. Vill man söka den linje, som föra
dessa tankar över den nutida pedagogiska diskussionen, går den säkerligen över
Spencer, ehuru intet är vanligare, även i nutida reformpedagogik, än att
uppfostringsteoretikerna anknyta direkt till Rousseau och de av honom skapade
pedagogiska ideerna.
Spencer betonade liksom Rousseau de naturliga straffens och erfarenhetens
betydelse, och han sökte likaledes anpassa uppfostran till de naturligt givna
behoven, Utvecklingstanken gavs av Spencer ett sociologiskt perspektiv och han
sökte kritiskt genomföra en sovring av undervisningens innehåll genom ett
betonande av framför allt ämnenas nyttovärde. Härigenom råkade väl hela hans
pedagogik i en viss måhända olöslig konflikt med bildningsvärdenas problem,
men av mera avgörande betydelse var onekligen den ännu mycket ofullständiga
kunskap han hade att bygga på då det gällde att bestämma människans ärftligt
givna beskaffenhet. Spencer trodde sålunda på förvärvade egenskapers
ärftlighet och därmed kom han att lika mycket övervärdera effektivitetssynpunkten
i uppfostran som han leddes att undervärdera bildningsvärdet av
undervisnrngens rnnehålJ.
Den nutida diskussionen över uppfostrans möjligheter och gränser har i viss mån
berikats genom de numera tillgängliga resultaten av en intensiv ärftlighetsforskning
även för människans vidkommande och även med hänsyn till rent
psykiska egenskaper. Nya metoder stå till buds för ett mera empiriskt studium
av problemet och en mera exakt formulering av de många frågorna. Men ännu
kan problemet icke sägas vara mer än antytt och resultaten äro långt ifrån
sammanbragta i någon slags syntes,
Jag skall här söka skissera de linjer, som den psykologiska och pedagogiska
diskussionen i nutiden följt vid bestämmandet av uppfostrans resultat, Härvid
måste naturligtvis bortses från mera speciella frågeställningar av rent didaktisk
och undervisningsteknisk natur. Problemet gäller 1 första hand de genom
uppfostran åstadkomna förändringar av den naturligt givna beskaffenheten i
karaktärs- och personlighetshänseende. Thorndike, en av de nutida uppfostringsteoretiker,
som i anglosachsisk pedagogik har betytt mest, har på ett lyckligt
sätt framhävt, att uppfostrans verkliga innebörd är förändring. Endast genom
att förändra de växande i socialt önskvärd riktning, genom att anpassa dem till
samhället och göra dem till dugliga medborgare samt icke minst genom att
utveckla deras förmåga av initiativ, självständigt tänkande och osjälviskt
handlande kan uppfostran sägas förverkliga sitt syfte: att förändra den
naturligt givna beskaffenheten hos människan, Enligt Thorndikes uppfattning
kan detta endast ske genom en planmässig anordning av de situationer, som
leda till de önskade reaktionerna. Detta i sin tur förutsätter bildandet av
förknippningar genom centrala nervsystemet och dess neuroner: s. k, situationsreakti
onsförkn i ppn ingar.
Den amerikanske uppfostringspsykologen har sålunda sökt basera uppfostran på
en nära nog hopplöst ensidig mekanistisk och kvantitativ grundsyn. Han har
formulerat sina mångfaldiga icke minst på djurexperiment stödda lagar över
effekt, tivning, beredskap och intresse.
Riktigheten av själva grundtanken att de genom uppfostran åstadkomna
förändringarna äro resultat av en modifikationsprocess av naturligt givna anlag
och dispositioner torde väl ingen kunna bestrida, Uppfostrans område - om vi
tänka på dess möjligheter med hänsyn till verkningarna - skulle sålunda vara
modifikationsbredden mellan de ärftligt givna dispositionerna och de av
uppfostran betingade miljömomenten, Sålunda ställt kan problemet åtminstone
delvis lösas med tillhjälp av nutida metoder. Utom ärftlighetsforskningen och
speciellt den numer så aktuella tvillingforskningen har den vetenskapliga
pedagogiken härvid att lita till uppfostringspsykologiens arsenal av metoder:
intelligenstest, allmänna psykiska utvecklingstest, genetiska följdstudier och
statistisk behandling av sålunda framför allt inom barnpsykologien vunna
resultat.
En pionjär på detta område var onekligen Francis Galton, Darwins kusin, som
först gjorde en undersökning av begåvningens arvgång. Hans forskningar
publicerades först i en serie artiklar år 1865 under titeln "Heredity Talent and
Genius" och utgåvas i bokform 1869 under titeln "Heredity Genius", Galton
använde sig av biografiska metoder och undersökte 977 framstående män, var
och en representerande en begåvningsgrad, som enligt statistisk skattning
påträffades i proportionen 1/4,000 i den allmänna befolkningen.
Galtons metod gick ut på att undersöka, huruvida dessa framstående män hade
ett större eller mindre antal närstående släktingar, som också visade en ovanlig
begåvningsgrad i jämförelse med genomsnittsbefolkningen.
Han fann, att de 977 undersökta exceptionella begåvningarna hade närstående
släktingar av samma el ler högre begåvningsgrad i en högst påfallande
proportion.
Den av Galton anvä;,da biografiska metoden innesluter dock många felkällor
och har givit anledning till kritik ur följande synpunkter: 1) Urvalet är icke
tillräckligt representativt, 1 det icke alla medlemmar, tillhörande en given
socialgrupp, äro representerade i den undersökta populationen, 2) Bedömningsgrunderna
med hänsyn till den sociala framgången äro givetvis i hög grad
opålitliga, särskilt som de måste grunda sig på samtida vittnesbörd, 3) Politiska
och sociala synpunkter inverka i hög grad förvanskande; en framstående
position kan vara beroende på en inom släkten förvärvad tradition, relationer,
ekonomiska villkor osv, 4) Antagandet att "genius will out" är i hög grad
underkastat inskränkningar, enär en mångfald hämmande faktorer kunna
bidraga till, att höggradig begåvning icke får tillfälle att framträda, såsom
fattigdom, sjukdom, affektiva hämningar och liknande mdjöinflytelser,
Ett mycket stort antal liknande släktstudier ha publicerats i senare tid, särskilt
på anglosachsiskt område med liknande resultat, Dessa undersökningar ha gällt
såväl intellektuellt högt begåvade släkter som även defekta, Det kan här icke
bli tal om att ingå på den mångfald av resultat, som härigenom nåtts, Vare nog
sagt, att alla dessa resultat behäftade med samma felkällor av den art som
tidigare påpekats.
I anslutning till uppslag av Galton har man i senare tid systematiskt undersökt
proport10nen mellan arvs- och mdjöfaktorer genom att studera en-äggiga
tvillingar med identiska arvsanlag i jämförelse med två-äggiga tvillingar.
Härigenom har man vunnit möjlighet att åtminstone grovt kvantitativt skatta
den relativa styrkan av arv och miljö vid utgestaltandet av personlighetsegenskaper,
som t ex intelligens och liknande företeelser, Givetvis förutsätter ett
dylikt studium sociala miljöer av relativt vid utsträckning. Det är också
naturligt, att U.S.A. med sina stora resurser i nämnda hänseenden gått i
spetsen. Det amerikanska sällskapet för uppfostran, "The National Society for
the Study af Education", har 1 detta hänseende utfört banbrytande undersökningar.
Man har sålunda undersökt den intellektuella utvecklingen hos en-äggiga
tvtllingar, utplacerade i olika fosterhem. Korrelationerna mellan intelligenskvoter
hos tvillingar, som uppfostrats i fosterhem av samma eller liknande
social standard, ha i allmänhet befunnits vara högre än motsvarande värden hos
identiska tvillingar, som utplacerats i fosterhem av olika social standard. Detta
visar att en betydande del av den likhet, som påträffats mellan tvillingar,
uppfostrade i samma miljö, måste vara beroende av den från miljön utgående
påverkan, Uppfostrans möjligheter äro tydligen i viss utsträckning funktion av
dessa omständigheter och en viss - ehuru begränsad - optimism är möjlig att
försvara.
1 samma undersökningar sammanställdes grupper av en-äggiga tvillingar,
stammande från exceptionellt goda och exceptionellt dåliga fosterhem. Man
bestämde så medelintelligenskvoten hos den grupp av tvillingar, som
uppfostrats i den sämre miljön. Den befanns vara 86, medan tvillingar f rån de
bättre hemmen visade en motsvarande intelligenskvot av 95. Med tillhjälp av
särskilda statistiska metoder kunde man f astslå, att skillnaden ifråga icke var
beroende av slumpen eller tillfälliga felfaktorer utan måste vara funktion av
uppfostringsmiljön. Sålunda hade man ytterligare ett empiriskt bevis för miljöns
inverkan.
Även andra liknande undersökningar, särskilt av psykiskt efterblivna barn,
visade att miljön måste ha en relativt stor betydelse. Föräldrarna till de
psykiskt efterblivna en-äggstvillingarna 1 de olika socialgrupperna studerades
sålunda med hänsyn till intelligenskvoten. Om ärftligheten vore den enda
faktorn i intelligensutvecklingen, skulle givetvis barnen i regel under de givna
betingelserna befinna sig under genomsnittet 1 intelligenshänseende. Man fann
tvärtom, att endast 3,7% hade en intelligenskvot under 70, alltså den för
intellektuell efterblivenhet av svårare slag gällande gränsen. Även dessa
undersökningar visa hän på, att miljön måste ha en ganska stor betydelse för
intelligensutvecklingen.
I åtskilliga grupper gjordes en jämförelse mellan intelligensen hos barnen och
standarden i de fosterhem, som upplåtits för dem. För hela gruppen, som
omfattade 40 l individer, befanns korrelationen mellan hemmets standard och
intelligensutveckling vara +0,48. Emellertid visade det sig, att den tvillinggrupp,
som testats före adoptionen, hade en begynnelsekorrelation av endast +0,34
med hemstandarden, vilken efter en tids vistelse i fosterhemmet ökade till
+0,52. Av allt att döma måste hemmets karaktär sålunda ha varit en
betydelsefull faktor I utvecklandet av barnens intelligens.
En undersökning från nordiskt område, företagen av d:r Arvo Lehtovaara vid det
psykologiska institutet i Helsingfors, publicerad år 19 38, omfattade inalles 146
tvillingpar och 26 likkönade trillingar. I materialet äro 52 av tvillingparen
bestämda såsom enäggiga. Av dem, som visa icke-identiska arvsanlag, äro 72
par tvåäggiga tvillingar av samma kön och 16 par två-ägg1ga tvillingar av olika
kön. Nästan alla dessa barn härstamma från Helsingfors. Den yngsta delen av
materialet upp till 6 års ålder uttogs ur födelse- och dopregistret hos
kyrkoförsamlingarna, de övriga ur skolmyndigheternas register. Materialet är
sålunda att betrakta som representativt och outvalt.
I dessa finska undersökningar jämfördes den s.k. diskrepansen, dvs den bristande
överensstämmelsen, mellan en-äggs- och två-äggstvillingar. Det kan här icke bli
tal om att gå in på detaljer i resultaten. Men såväl med hänsyn till
intelligenskvot som skolbetyg och sociala reaktioner visade en-äggsgruppen en
betydligt större grad av homogenitet och alltså ringare inbördes avvikelser än
de två-äggiga tvillingarna,
Speciellt intressanta äro de social-psykologiska resultaten. De en-äggiga
tvillingarna visade en betydligt starkare tendens att reagera gemensamt som en
slags sluten social enhet. Denna tendens till social sammanbundenhet befanns
för övrigt vara betydligt starkare hos flickor än hos pojkar inom en-äggsgruppen,
Karakteristiskt nog brytes denna tendens till likformighet i sociala
reaktioner i och med puberteten och då avgjort starkare hos de en-äggiga
tvillingarna.
Av de gjorda undersökningarna framgick, att de en-äggiga tvillingarna äro
betydligt mer tillsammans under fritid, på raster o.s.v. samt under lekar än de
två-äggiga. De visa därjämte mindre motvilja att uppträda såsom tvillingar rent
socialt ifråga om hobbies, klädedräkt etc. Därjämte äro deras yrkesvalsfundermgar
och framtidsplaner betydligt mer likartade än de två-äggiga tvillingarnas.
Deras mimiska uttrycksrörelser, registrerade med ttllhjälp av filmreaktionsbilder,
visade likaledes större överensstämmelse och detsamma gällde även
reaktionshast1ghet och reakt1onslikhet för bjudna intryck,
Söker man på grundval av de nämnda undersökningarna åstadkomma en
kvantitativ skattning av det relativa styrketörhållandet mellan arvs- och
miljöfaktorer, kommer man i stort sett, oberoende av de valda områdena, fram
till en proportion av 75% för arvsfaktorerna och 25% för miljöfaktorerna. Aven
om man reserverar sig för det approximativa i alla dylika kvantitativa
bestämningar, blir resultatet klart: den ärftligt givna beskaffenheten är det
avgörande men miljöinflytelserna bidraga i icke ringa mån till utgestaltandet
av individuella särdrag. Uppfostrans modifikationsbredd är sålunda tydligen
större än t. ex. SO-talets ärftlighetsdeterministiska gundsyn ville göra
gällande, men betydligt mindre än den ohämmade optimism, som senare gjort
sig bred i den pedagogiska diskussionen,
En realistisk pedagogik måste räkna med, att det väsentliga trots allt måste
vara urvalet av de individer, som ur ärftlighetssynpunkt äro värda att påverkas
i uppfostringssyfte. Men samtidigt är en viss optimism icke ogrundad, särskilt
som svårigheten att avgränsa de båda grupperna av faktorer - ärftlighetens och
miljöns - givetvis är stor I konkreta fall. Modifikationsbredden mellan de
ärftliga dispos1t1onerna och uppfostrans miljöpåverkan är till sina gränser
bestämd av den naturligt givna beskaffenheten hos individerna.
Literature
Först publicerad: Elmgren, J. Uppfostrans möjligheter och gränser. Svensk Tidskrift, 1939, 299 -306.
Senare publicerad: Elmgren, J. Uppfostrans möjligheter och gränser. 22 april 1939. I Lindberg, L. & Berge, B.-M Pedagogik som vetenskap – vetenskap som pedagogik. Installationsföreläsningar i pedagogik 1910 – 1982, 80 -85.
Related records in Alvin
Object type
Subject, topics
Location
Linnaeus University LibraryBox 451
351 06 Växjö
Identifiers (general)
urn:nbn:se:alvin:portal:record-154591 (nbn)
Identifiers (local)
alvin-record:154591 (alvin)
Licensing of the work
CC BY-NC-ND